Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Papperslappen.

— Är ni sjuk, lady Blakeney? frågade han helt bekymrad. — Låt mig få —

— Nej, nej, ingenting, avbröt hon hastigt. — Bara en stol — men fort!

Hon sjönk ned i en fåtölj tätt intill bordet, kastade tillbaka huvudet och slöt ögonen.

— Så där ja, mumlade hon, alltjämt med matt röst, svindeln håller på att ge med sig... Bry er inte om mig, sir Andrew, jag försäkrar, att jag redan känner mig något bättre.

I stunder liknande denna lider det intet tvivel — och psy­kologerna påstå det med full bestämdhet — att det inom oss fin­nes ett sinne, som absolut ingenting har att göra med de andra fem. Det är icke så att vi se, det är icke så att vi höra eller vid­röra — vi tyckas göra alla dessa tre ting på en gång.

Marguerite satt där med ögonen skenbart slutna. Sir Andrew befann sig omedelbart bakom henne, och till höger om sig hade hon bordet med den femarmade kandelabern. För sin inre syn hade hon absolut ingenting annat än Armands ansikte. Armand, vilkens liv svävade i den mest överhängande fara och som tyck­tes blicka fram mot henne från en bakgrund, mot vilken dunkelt avtecknade sig parisergatornas böljande folkmassor, de nakna väg­garna inne i Allmänna välfärdsutskottets domsal, med Foucquier-Tinville, allmänna åklagaren, som i franska folkets namn begärde Armands liv... Hon såg den blänkande giljotinen med dess fläc­kiga bila vänta på ett nytt offer... Armand!...

Under några ögonblick rådde andlös tystnad inne i det lilla kabinettet. Från den lysande balsalen utanför ljödo gavottens milda toner, frasandet av dyrbara kläder, pratet och skrattet från många animerade människor likt ett sällsamt ackompanjemang till det drama, som här utspelades.

Sir Andrew hade icke sagt någonting mera. Då var det, som det där sjette, odefinierbara sinnet började verka hos Margu­erite Blakeney. Hon kunde ej se, ty hennes ögon voro slutna, hon kunde ej höra, ty sorlet från balsalen överröstade det sakta prasslet från den lilla pappersremsan, men i alla fall visste hon — som om hon både sett och hört — att sir Andrew just nu förde papperslappen intill en av ljuslågorna.


101