Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Papperslappen.

dörrposten, men Marguerite hade tydligt sett, att lord Hastings — en helt ung kavaljer, som var god vän med hennes man och tillhörde prinsens intimaste krets — hade, när han hastigt passe­rade förbi honom, smugglat någonting uti hans hand.

Ännu ett ögonblick stod Marguerite stilla och tvekande — i det nästa hade hon med bekymmerslös min återtagit sin vandring tvärs över salongen och styrde stegen mot dörröppningen, genom vilken nu sir Andrew försvunnit inåt det lilla förmaket.

Lady Blakeney hade plötsligt upphört att finnas till. Nu fanns endast Marguerite S:t Just — Marguerite, som tillbragt sin barndom och tidigare ungdom i sin broder Armands skyddande hägn. Hon hade glömt allting annat, sin rang, sin värdighet, sin hemliga hänförda hjältedyrkan — hon tänkte blott på att Armand svävade i livsfara och att där, ej tio alnar från henne, inne i det lilla förmaket, som nu låg alldeles öde, i sir Andrew Ffoulkes händer troligen fanns den hemlighetsfulla talisman, som skulle kunna rädda hennes brors liv.

Knappa trettio sekunder efter det lord Hastings smugglat detta lilla hemlighetsfulla »något» i sir Andrews hand, stod Mar­guerite inne i det lilla tomma kabinettet. Sir Andrew stod med ryggen mot henne och tätt intill ett bord, varpå brunno fem ljus i en massiv silverkandelaber. Han höll en pappersremsa i handen och var sysselsatt med att genomögna dess innehåll.

Obemärkt smög sig Marguerite alldeles bakom honom; hen­nes mjuka åtsittande klänning, gjorde ej minsta prassel mot den tunga mattan, och hon vågade knappast andas, förrän hon uppnått sitt syftemål... Just som hon kommit bakom honom, såg han sig om och upptäckte henne.

Hon uppgav ett sakta kvidande, strök sig med handen över pannan och viskade matt:

— Hettan därute är oerhörd... Jag fick sådan svindel... Ah...

Hon vacklade som om hon höll på att falla. Sir Andrew återfick hastigt besinningen, skrynklade ihop i handen den lilla biljetten han läst och störtade fram, efter vad det tycktes just lag­om för att hindra henne från att falla.


100