Paris: september 1792.
med det, ibland i en hel kvarts timme, låtsades vara lurad av förklädnaden, peruken och de andra maskeradattributerna, som dolde en för detta ädel markis’ eller greves identitet...
Åh, Bibot var en stor skämtare, och det lönade väl mödan att gå och driva kring den där västra barrikaden för att se honom fånga en aristokrat just när denne skulle till att försöka undfly folkets hämnd.
Ibland släppte faktiskt Bibot sitt offer ut genom portarna och lät det i hela två minuter inbilla sig, att det verkligen kommit ut ur Paris och till och med skulle kunna i trygghet uppnå engelska kusten... Bibot lät den arma uslingen gå en tio meter utåt öppna fältet; se’n skickade han två hantlangare efter honom för att hämta honom tillbaka, avklädd teatergrannlåten.
Åh, det var alldeles förskräckligt roligt, för ofta nog hände det, att flyktingen var en kvinna, någon stolt markisinna, som såg gränslöst komisk ut, när hon ändå till sist råkade i Bibots klor och visste, att hon dagen därpå kunde vänta ett kort förhör och sedan Madame la Guillotines ömma omfamning.
Ingen under, att denna härliga septembereftermiddag folkmassan kring Bibots port var ivrig och förväntansfull. Blodtörsten växer, allt eftersom den tillfredsställes, och otörstig blir man aldrig; pöbeln hade sett hundra ädla huvuden falla under giljotinen i dag, och den ville förvissa sig om, att den skulle få se ytterligare hundra falla i morgon.
Bibot satt på en omstjälpt tomtunna nära barrikadens port; under sitt kommando hade han en liten avdelning medborgargarde.
Arbetet hade varit mycket träget på senaste tiden. De förbannade aristokraterna hade nu blivit skrämda och försökte med all makt komma ut ur Paris; män, kvinnor och barn, vilkas förfäder, även mycket långt tillbaka i tiden, hade tjänat dessa förrädiska bourboner, voro själva allesammans förrädare och äkta giljotinföda. Varenda dag hade Bibot haft den tillfredsställelsen att avslöja några flyende rojalister och skicka dem tillbaka att rannsakas av Allmänna välfärdsutskottet, vars ordförande var den gode patrioten medborgare Foucquier-Tinville.
Både Robespierre och Danton hade lovordat Bibot för hans
3
