Antingen — eller.
menuettens behagfulla irrgångar. Hon märkte med sin fina skarpblick, att hon lyckats fullständigt skingra sir Andrews farhågor. Hennes självbehärskning och förställningskonst voro utomordentliga; hon var i denna stund och under hela menuetten en bättre skådespelerska än hon någonsin varit på Comédie Française’s tiljor, men då hade ju icke heller en älskad broders liv berott av hennes sceniska talang.
Hon hade alltför gott omdöme för att chargera sin roll och gjorde inga vidare anspelningar på den förmenta kärleksbiljetten, som förorsakat sir Andrew Ffoulkes fem minuters oro och ängslan. Hon såg hans tankspriddhet försvinna under hennes soliga leende, och hon märkte snart, att vilka misstankar än förut, under episoden med ljusstaken, funnit insteg i hans sinne, så hade hon dock, när menuettens sista toner förklingade, lyckats fullständigt skingra dem. Han hade aldrig ett begrepp om, i vilken feberaktig upphetsning hon befann sig, vilken oerhörd ansträngning det kostade henne att hela tiden hålla uppe ett flöde av banal konversation.
När menuetten var slut, bad hon sir Andrew föra henne in i närmaste rum.
— Jag har lovat att gå ned och supera med hans kunglig höghet, sade hon, men innan vi skiljas åt, säg mig... har jag fått förlåtelse?
— Förlåtelse?
— Ja! Medge, jag skrämde er just nyss... Men kom ihåg, jag är ingen engelska, och jag betraktar inte växlandet av några kärleksbiljetter som ett brott. Och jag ger er mitt hedersord på, att jag ingenting skall säga åt lilla Suzanne. Det är sant, säg mig nu om jag får nöjet se er på min trädgårdsbjudning om onsdag?
— Jag är inte säker på det, lady Blakeney, svarade han undvikande. — Jag blir kanhända tvungen att fara från London i morgon.
— Det skulle jag i ert ställe inte göra, sade hon allvarligt. När hon såg det oroliga uttrycket ännu en gång träda fram i hans ögon, tillade hon muntert:
— Ingen sköter sig bättre än ni i bollspelet, sir Andrew; vi skulle sakna er så mycket på den gröna planen.
Han hade fört henne tvärs över rummet och in i det
106
