På slaget ett!
— Länge nog för att läsa innehållet? frågade Chauvelin lugnt.
Hon nickade. Därpå fortfor hon med samma entoniga, livlösa röst:
— I papperets nedre hörn fanns det vanliga märket, en hastigt uppritad liten stjärnformig blomma. Därovanför läste jag två rader — allt det övriga var svett och svartbränt av elden.
— Vad innehöll då de där båda raderna?
Hennes strupe tycktes plötsligt snöras samman. Ett ögonblick kände hon, att det översteg hennes krafter att uttala de ord, som måhända skulle döma en tapper man till döden.
— Det var tur, att inte hela papperet brann upp, anmärkte Chauvelin med torr försmädlighet, det hade kanske Armand S:t Just fått umgälla... Nå, hur lydde de där båda raderna, citoyenne?
— På den ena stod: »jag avreser själv i morgon», svarade hon tonlöst. — Den andra lydde: »om du vill tala vid mig, skall jag vara inne i supérummet på slaget ett».
Chauvelin såg upp på den lilla konstnärligt arbetade pendylen på kaminhyllan.
— Då har jag god tid på mig, sade han belåtet.
— Vad ämnar ni göra? frågade hon.
Hon var blek som en marmorbild, hennes händer voro iskalla, och hennes hjärta och tinningar bultade. O, detta var grymt, grymt... Vad hade hon gjort för att förtjäna ett sådant öde?...
Hennes beslut var fattat — hade hon begått en lumpen handling eller en upphöjt ädel? Blott ängeln, som upptecknar människans handlingar i den gyllene boken, skulle kunna svara därpå.
— Vad ämnar ni göra? upprepade hon mekaniskt.
— Åh, för närvarande ingenting. Sedan — det får bero på...
— På vad?
— På vem jag råkar i supérummet på slaget ett.
— Därinne råkar ni förstås Röda nejlikan. Men honom känner ni inte.
— Nej. Men jag kommer att genast göra hans bekantskap.
110
