Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På slaget ett!

Halvtömda glas betäckte bordet, tillskrynklade servetter lågo kringströdda, och de tomma stolarna — vända mot varandra i grupper om två eller tre — förde tanken på vålnader, som sutto i samspråk med varandra. Stolarna stodo parvis — och mycket tätt intill varandra — i salens avlägsnare hörn; de skvallrade om viskande tête-à-têter över kall vildtpastej och iskyld champanj; där funnos grupper om tre eller fyra stolar, som erinrade om mun­tert och kvickt småprat om de senaste skandalerna; där stodo rak­ryggade stolar i en rad, som ännu påminde om sina innehavarinnor, de stela, syrliga, klandersjuka änkenåderna; där stodo några få ensamma stolar tätt intill bordet, som talade om gurmanderna, vilka uteslutande ägnat sig åt de läckraste rätterna, och ytterligare några stycken lågo kullslagna på golvet, stumma och dock välta­liga vittnesbörd om de stora ting, som presterats av lord Grenvilles vinkällare.

Det hela var en spöklik kopia av den rörliga, lysande för­samlingen en trappa upp — det slags spöke man finner i varje hus, där baler och goda supéer givas, en tavla, ritad med krita på gråpapper, matt och färglös, nu när de bjärta sidendräkterna och grannt broderade rockarna ej längre funnos kvar att fylla för­grunden med, och när ljuslågorna sömnigt flämtade i sina pipor.

Chauvelin log välvilligt och gnuggade sina magra, seniga händer, medan han kastade en mönstrande blick runt den över­givna matsalen, varifrån till och med den sista storätaren omsider avlägsnat sig för att i ro smälta maten. Djup tystnad rådde inne i det halvskumma rummet; sorlet uppifrån var knappt förnimbart, och endast då och då hörde man det dova bullret från en förbi­rullande vagn.

Men i detta ögonblick var den öde matsalen den fälla, vari samtidens djärvaste ridderliga äventyrare sig själv ovetande skulle fångas.

Chauvelin funderade och sökte läsa i den närmast liggande framtiden. Vad kunde han vara för slags människa, denne okände, som ledarna av en hel revolution svurit att bringa om livet?

Allting omkring honom var insvept i hemlighetsfullt dunkel; hans personlighet, som han så skickligt förstått dölja, den makt han utövade över nitton unga engelska ädlingar, vilka tycktes lyda

Orczy. Den röda nejlikan.8
113