Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Väntan.

ögonblick de hårda linjerna i fransmannens ansikte och den sarkastiska glimten i hans färglösa ögon.

Denne oförarglige slumrare skulle helt säkert ej i minsta mån påverka Chauvelins avsikt att fånga Röda nejlikan i fällan. Fransmannen gnuggade åter händerna, och följande sir Percy Blakeneys exempel sträckte även han ut sig i motsvarande hörnsoffa, slöt ögonen, öppnade munnen, andades regelbundet och djupt och... väntade.


XV.
Väntan.

Marguerite Blakeney hade med ögonen följt Chauvelins spensliga, svartklädda gestalt, medan han banade sig fram i träng­seln i danssalen.

Håglös blev hon sittande inne i det lilla övergivna förma­ket, blickande ut mellan dörrdraperierna på de dansande paren, dock utan att se någonting, utan att höra någonting, omedveten om allt, utom en känsla av orolig, spänd väntan.

För sin inre syn manade hon fram vad som måhända just nu försiggick därnere i matsalen. Den ostädade, skumma matsa­len, det ödesdigra klockslaget, Chauvelin på vakt... Och så, till sist, inträdet av en man, denna Röda nejlikan, den hemlighetsfulle äventyrshjälten, kring vilken numera Marguerites tankar och fanta­sier ständigt kretsade...

Om hon ändå just nu varit därnere i matsalen även hon, i detta ögonblick, så att hon fått sikte på honom just som han trädde in... Hon visste, att hennes kvinnliga skarpblick genast i den okändes ansikte — vem han än månde vara — skulle spåra den starka individualitet, som tillhör en anförare och en hjälte... Ack, skulle den väldiga, högtsvävande örnens vingar fastna och ohjälp­ligt snärjas i krypskyttens giller!

— Ers nåd måste dock tycka, att jag är oförlåtligt senfär­dig av mig, sade plötsligt en stämma vid hennes armbåge. — Men jag hade litet svårt för att framföra ert bud, ty i början kunde jag inte hitta Blakeney någonstans...


115