Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Väntan.

Marguerite hade totalt förgätit sin man och den hälsning hon hade låtit skicka till honom. Själva hans namn, när nu lord Fancourt nämnde det, ljöd sällsamt och främmande för henne, så fullständigt hade hon under de senaste fem minuterna åter levat fram sitt liv vid Rue de Richelieu som i forna dagar, med Ar­mand städse i sin närhet för att älska henne och beskydda henne och vakta henne för de många spetsfundiga intriger, som vid denna tid spunnos överallt i Paris.

— Jag fann honom äntligen, återtog lord Fancourt, och framförde er hälsning till honom. Han sade, att han genast skulle ge befallning om förspänning.

— Ah, sade hon, alltjämt i samma frånvarande ton, ni fann min man och framförde min hälsning till honom?...

— Ja, han satt tungt insomnad i ett soffhörn inne i mat­salen. I början var det mig komplett omöjligt att väcka upp honom.

— Jag får tacka er så mycket, sade hon mekaniskt, försö­kande samla sina tankar.

— Vill ers nåd hedra mig med kontradansen, till dess er vagn blir i ordning? frågade lord Fancourt.

— Nej tack, mylord — saken är den... jag är verkligen så trött, och hettan i danssalen har hela aftonen varit så tryc­kande...

— Inne i orangeriet är det skönt och svalt — får jag inte föra er dit och skaffa er någon förfriskning? Ni ser inte ut att må rätt väl, lady Blakeney.

— Jag är bara så genomtrött, svarade hon, i det hon vid lord Fancourts arm gick in i orangeriet.

Härinne gåvo den dämpade belysningen och de grönskande växterna luften svalka. Han skaffade henne en stol, vari hon sjönk ned.

Denna långa tid av väntan och spänning var olidlig. Varför kom ej Chauvelin och meddelade henne resultatet av sina spio­nerier?

Lord Fancourt var särdeles uppmärksam. Hon hörde knap­past vad han sade och gjorde honom till sist helt förvånad med den plötsliga frågan:


116