Väntan.
verkligen hade misslyckats och att den hemlighetsfulla Röda nejlikan ännu en gång gäckat hans ansträngningar. I så fall hade hon intet medlidande, ingen nåd att vänta för broderns räkning...
Hon hade ändock gjort sitt bästa och genomgått en fruktansvärd själsstrid för Armands skull. Hon kunde ej uthärda tanken på, att allt gått om intet. Hon förmådde ej sitta stilla, hon ville gå och skaffa sig visshet, även om härigenom hennes sista förhoppning släcktes. Varför kom då aldrig Chauvelin för att utösa sin vredes och sin sarkasms skålar över henne?
Efter en stund infann sig lord Grenville själv för att meddela, att vagnen stod färdig och att sir Percy redan satt och väntade på henne med tömmarna i handen.
Marguerite sade farväl till sin förbindlige värd, och många av hennes vänner hejdade henne, då hon vandrade genom salongerna, för att tala med henne och utbyta vänliga »au revoir!»
Lord Grenville sade sitt sista farväl till den vackra lady Blakeney från den breda trappans översta steg. Nedanför väntade en hel skara lysande kavaljerer på att få taga avsked av skönhetens och elegansens drottning, och under det massiva portvalvet stampade sir Percys präktiga bruna hästar otåligt i stengrunden.
Just som hon nickat farväl till värden, fick hon längst nere i trappan plötsligt syn på Chauvelin. Han kom långsamt vandrande uppför, sakta gnuggande sina seniga händer.
Hans rörliga ansikte bar ett egendomligt uttryck, halvt roat, halvt förbryllat, och när hans skarpa ögon mötte Marguerites, blevo de sällsamt sarkastiska.
— Herr Chauvelin, sade hon, då han stannade på trappavsatsen och gjorde en bugning för henne, min vagn väntar utanför, får jag be om er arm!
Ridderlig som alltid bjöd han henne armen och ledde henne utför trappan. Trängseln var här stor; somliga av utrikesministerns gäster stodo i begrepp att åka sin väg, medan andra lutade sig mot balustraderna och gåvo akt på raden av avtroppande skönheter och sprättar.
— Chauvelin, sade hon till sist i full förtviflan, jag måste veta, vad som har hänt.
118
