Väntan.
— Vad har hänt, min nådiga? sade han med låtsad överraskning. — Var? När?
— Ni lägger mig på sträckbänk, Chauvelin. Jag har hjälpt er i afton — jag har helt visst rätt att få veta. Vad tilldrog sig inne i matsalen nu nyss klockan ett?
Hon talade i viskande ton, litande på att i det allmänna sorlet ingen skulle uppfatta hennes ord utom mannen vid hennes sida.
— Därinne rådde uteslutande lugn och frid, min nådiga. Vid det klockslag ni behagade nämna satt jag och sov i ett soffhörn och sir Percy i ett annat soffhörn vid motsatta väggen.
— Och ingen alls kom in i rummet?
— Inte en katt.
— Vi ha då misslyckats, ni och jag?
— Ja, det tyckes verkligen så.
— Men Armand... bönföll hon.
— Ja, Armand S:t Justs chancer hänga på en tråd — bed till himlen, min nådiga, att den tråden inte måtte brista.
— Chauvelin, jag har arbetat för er — med det uppriktigaste, allvarligaste uppsåt — kom ihåg...
— Jag kommer nog ihåg mitt löfte, sade han lugnt. — Den dag Röda nejlikan och jag mötas på fransk botten, har ni er bror välbehållen hos er.
— Och det kommer att innebära, att jag sudlat mina händer med en tapper mans blod, sade hon med en rysning.
— Hans blod eller er brors. I närvarande stund hoppas ni nog ändå i likhet med mig, att den gåtlika Röda nejlikan i dag anträder färden till Calais —
— Jag vet bara med mig en enda förhopping, citoyen.
— Och det skulle vara?
— Att satan, er herre, skall ha behov av er annorstädes, innan denna dags sol går upp.
— Ni smickrar mig, citoyenne.
Hon hade hejdat honom några sekunder halvvägs i trappan, försökande pejla de tankar, som lågo bakom ansiktets outgrundliga mask. Men Chauvelin förblev förbindlig, sarkastisk och reserverad som förut; ej en skiftning i uttrycket förrådde för den
119
