Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Man och hustru.

Han svängde om på klacken för att gå.

— Jag försäkrar, att däri tar ni fel, sir Percy, sade hon bråd­skande, i det hon drog sig något närmare intill honom. — Den klyfta, som — tyvärr! — uppkommit mellan oss, är jag inte vål­lande till.

— Ni får ursäkta, att jag verkligen trodde det, madame, gen­mälde han kallt. — Men mitt minne har nu alltid varit kort...

Han såg henne rakt in i ögonen, med denna makliga non­chalans, som blivit hans andra natur. Hon mötte för några se­kunder hans blick. Men därpå kom det ett outsägligt vekt uttryck i hennes egna ögon; hon gick utför terrassens trappsteg och trädde helt nära intill honom.

— Ert minne kort, sir Percy! O, då måtte det i sanning ha förändrats!... Är det tre eller fyra år sedan ni såg mig en timme i Paris, på er väg till österlandet? När ni kom tillbaka två år senare, hade ni inte glömt mig.

Hon var bedårande vacker som hon stod där i månskenet, med pälskappan glidande tillbaka från de vackra axlarna, dräktens guldbroderier skimrande och glittrande och de vemodiga blå ögo­nen fullt riktade på honom,

Han stod stilla och orörlig. Endast hans ena hand knöts hårt om ett av utsprången på terrassens stenbalustrad.

— Ni önskade mitt sällskap, madame, sade han med isande kyla. — Jag tar för givet, att det ej var för att vi skulle fördjupa oss i ömma minnen...

Tonfallet var så kallt och avvisande som gärna var omöjligt; hållningen obevekligt stram.

Sårad kvinnlig fåfänga borde ha föreskrivit, att Marguerite skulle gengälda kyla med kyla och stolt frasa förbi honom utan ett ord mera, endast med en kort böjning på huvudet. Men hen­nes kvinnliga instinkt bjöd henne att stanna kvar — denna fina instinkt, som kommer en vacker och om sin makt medveten kvinna att längta efter att lägga för sina fötter just den ende man, som förvägrar henne sin hyllning.

Hon räckte ut handen mot honom.

— Men varför inte, sir Percy? Nuet är då inte så särskilt förtju­sande, att jag inte kunde önska att få dväljas en smula i det förflutna.


125