Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Man och hustru.

Han böjde sin höga gestalt, och fattande yttersta spetsarna av de fingrar, som hon ännu höll utsträckta mot honom, kysste han dem ceremoniöst.

— I så fall, madame, genmälde han, torde ni ursäkta, om mitt tröga förstånd ej kan vara er följaktigt dit.

Återigen gjorde han ett försök att avlägsna sig, och återigen höll hennes stämma, mild, barnslig och nästan öm, honom kvar.

— Sir Percy!

— Till er tjänst, madame!

— Är det möjligt, att kärlek kan dö? utbrast hon med plöts­lig häftighet. — Jag trodde, att den lidelse, som du en gång kände för mig, skulle räcka över ett människolivs gränser. Finnes det ingenting kvar av den kärleken, Percy... som skulle kunna hjälpa dig... att slå den brygga över denna klyfta, som sorgligt nog kommit att skilja oss åt?

Hans resliga gestalt tycktes, medan hon talade, växa i höjden, den kraftiga munnen fick ett hårt drag, och ett uttryck av okuvlig envishet trädde fram i den vanligen så loja blicken.

— Vad skulle ändamålet vara därmed, om jag får fråga, madame? sporde han kallt.

— Jag förstår dig inte.

— Det är ändå lätt nog, sade han med en plötslig bitter­het, som tycktes bokstavligen jäsa fram mellan hans ord, ehuru han gjorde synbara ansträngningar för att kväva den. — Jag gör er den frågan i all ödmjukhet, ty mitt tröga ingenium är verkli­gen ur stånd att fatta orsaken till detta hennes nåds nyaste infall... Är det så, att ni fått lust att börja på nytt med den djävulska sport, varåt ni ägnade er med sådan framgång i fjor? Önskar ni se mig ännu en gång som en kärlekskrank tillbedjare för era föt­ter, så att ni åter må få nöjet att sparka undan mig likt en be­svärlig och efterhängsen knähund?

Hon hade lyckats för ögonblicket rycka upp honom ur hans vanliga nonchalanta likgiltighet. Och hon kunde ej taga sin blick från honom, ty den var sådan hon mindes honom för ett år sedan.

— Percy, jag besvär dig! viskade hon. — Kunna vi inte begrava det förflutna?


126