Paris: september 1792.
gardeskapten med en skvadron på några dussin soldater. — Har en kärra farit här förbi? frågar han helt andfådd Grospierre. — Jaha, säger Grospierre, det är inte en halvtimme sedan. — Och ni lät dem komma undan! ryter kaptenen i fullt raseri. — Ni blir förd till giljotinen för detta, medborgare Grospierre! I den kärran satt ju gömd för detta hertigen de Chalis och hela hans familj. — Vad för slag? skriker sergeanten helt förfärad. — Jo, var lugn för det, ni, och körsvennen var ingen annan än den fördömde engelsmannen, Röda nejlikan.
Ett samfält tjut av vrede och avsky avslöt berättelsen. Medborgaren Grospierre hade visserligen med livet fått plikta för sin försumlighet, men en sådan dumbom han varit, en sådan ohjälplig idiot!
Bibot skrattade så hejdlöst åt sin egen historia, att det dröjde en stund, innan han förmådde fortsätta.
Äntligen återtog han:
— Efter dem, mina män! skriker kaptenen. — Kommen ihåg belöningen! Efter dem, de kunna inte ha hunnit långt. — Och därmed störtar han ut genom stadsporten, följd av sin skvadron.
— Men det var för sent? skränar hopen i stor upphetsning.
— De fingo aldrig tag i dem!
— Må den lede taga Grospierre, så dum som han var!
— Ja, han förtjänade sitt öde!
— Ett sådant kräk, som inte undersöker tunnorna ordentligt!
Dessa utfall tycktes i hög grad roa sergeant Bibot, han gapskrattade, tills hans sidor värkte och tårarna strömmade utför hans kinder.
— Nej, nej, sade han slutligen, där satt inga aristokrater i tunnorna, och körsvennen var inte Röda nejlikan.
— Va-a?
— Nej! Gardeskaptenen var den där usle engelsmannen i förklädnad och varenda en av hans soldater var aristokrater. Nu teg pöbeln. Hela historien smakade verkligen av underverk, och fastän republiken hade avskaffat Gud, hade den inte
6
