Hoppa till innehållet

Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Paris: september 1792.

fullt lyckats uti att döda fruktan för det övernaturliga i fol­kets hjärtan. Den där engelsmannen måste helt visst vara satan själv ...

Solen stod långt nere i väster. Bibot redde sig till att stänga portarna.

— En avant med vagnarna! sade han.

Några dussin täckta vagnar höllo i en lång rad, färdiga att lämna staden för att hämta de lantmannaprodukter från den kring­liggande trakten, som skulle torgföras morgonen därpå. Bibot kände till dem nästan allesammans, eftersom de passerade genom hans port två gånger om dagen på sin väg till och från staden.

Han talade med en eller två av körsvennerna — för det mesta kvinnor — och gav sig stor möda med att undersöka vag­narna invändigt.

— Ni har förstås inte reda på någonting, brukade han säga, och jag ämnar inte låta dra mig vid näsan som den token Grosville.

Kvinnorna, som körde vagnarna, tillbragte vanligen sin dag på Place de la Grève, under giljotinens plattform, stickande och och pratande, medan de gåvo akt på de långa rader med vipp­kärror, som anlände med de offer Skräckregeringen fordrade för varje dag. Det var mycket lustigt att se aristokraterna infinna sig på Madame la Guillotines stora mottagning, och platserna tätt in­till plattformen voro mycket eftersökta.

Bibot hade under dagens lopp haft tjänstgöring på torget. Han kände igen de flesta av de gamla häxorna, »tricoteuses», som de kallades, vilka sutto där och stickade, medan huvud efter huvud föll under bilan och de själva blevo alldeles nedstänkta av de hatade aristokraternas blod.

— Nå, gumman lilla, sade Bibot till en av dessa rysliga häxor, vad har ni där för slag?

Han hade sett henne förut på dagen, med sin stickstrumpa och den till vagnen hörande piskan bredvid sig. — Nu hade hon fästat en ruska hårlockar vid piskskaftet, alla färger, från guldgult till silvergrått, kastanjebrunt och kolsvart, och dem klappade hon och strök med sina långa och beniga fingrar, medan hon skrattade mot Bibot.


7