Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Man och hustru.

efter för denna längtan — icke nu, när hon just började förnimma, att han ännu älskade henne, när hon hoppades kunna vinna ho­nom tillbaka. Hon vågade ej komma med en ny bekännelse... Han kanske ändå ej skulle förstå — måhända var det honom omöj­ligt att hysa medkänsla med hennes själsstrider och frestelser. Kanske det dock var dödens sömn, som hans slumrande kär­lek sov.

Det är möjligt, att han anade, vad som försiggick inom henne. Hela hans hållning uttryckte en förtärande längtan — en innerlig bön om detta förtroende, som hennes barnsliga stolthet förvägrade honom. När hon förblev tyst, suckade han och sade med mar­kerad kyla:

— För all del, madame, vi vilja inte mera tala om en sak, som tycks vålla er så mycken plåga... Vad Armand beträffar så ber jag er slå bort all fruktan. Jag ger er mitt ord på, att ingen­ting ont skall vederfaras honom. Får jag nu er tillåtelse att draga mig tillbaka. Tiden lider, och...

— Ni vill väl åtminstone taga emot mitt tack, sade hon, i det hon gick tätt intill honom och talade med verklig ömhet.

Hur han längtade att få taga henne i sina armar och kyssa bort tårarna ur hennes ögon! Men han trodde sig alltför väl känna madames nyckfulla och oberäkneliga stämningar. De betydde alls ingenting.

— Det är för tidigt, sade han. — Ännu så länge har jag ingenting gjort. Klockan är mycket, och ni måste vara trött. Era kammarjungfrur vänta på er uppe i er våning.

Han steg åt sidan för att låta henne passera.

Hon suckade — en flyktig suck av besvikenhet. Hans stolt­het och hennes makt som vacker och förförisk kvinna hade ut­kämpat ett envig med varandra, men stoltheten hade segrat. Kan­ske hon också misstagit sig nyss; vad hon trodde vara kärlekens skimmer i hans ögon hade måhända varit den sårade fåfängans eller — vem vet? — rent av hatets glöd.

Ännu några ögonblick stod hon kvar och såg på honom. Han tycktes lika stel och okänslig som vid deras samtals början — ack nej, vad frågade han efter henne?... Den gråa gryningen efterträddes av den uppgående solens rosiga skimmer. Fåglar

133