Farväl!
började kvittra, naturen vaknade, leende och strålande i den härliga oktobermorgonen. Endast mellan dessa båda människohjärtan låg det en hård och oöverstiglig mur, uppförd av stolthet och bitterhet, som ingendera ville vara den första att riva ned.
Han gjorde en sista djup bugning, och hon började med ytterligare en bitter suck stiga uppför terrassens stentrappa.
Det långa släpet av hennes guldbroderade klänning sopade de vissna bladen från stenhällarna med ett svagt prasslande ljud, medan hon gled uppåt, med ena handen vilande mot balustraden. Morgonrodnanden göt en gyllene gloria kring hennes hår och kom rubinerna kring hennes panna och armar att gnistra.
Hon var nu framme vid de höga glasdörrarna, som ledde in i huset. Innan hon trädde in, stannade hon för att kasta en blick på honom. Mot sin egen övertygelse hoppades hon få se hans armar utsträckta efter henne, få höra hans stämma ropa henne tillbaka. Men han hade ej rört sig ur stället; hans storvuxna gestalt tedde sig som en personifiering av oböjlig stolthet, av orygglig envishet.
Heta tårar bröto fram i hennes ögon, men som hon ej ville låta honom se dem, styrde hon hastigt kosan in i vestibulen och skyndade upp till sina egna rum.
Men om hon nu vänt sig om igen och åter kastat en blick ned i den i morgonljus badande trädgården, skulle hon ha sett en stark man, överväldigad av förtvivlan. Stoltheten hade veknat, envisheten smält bort; viljan var maktlös. Han var blott en vanlig dödlig, blint och lidelsefullt förälskad, och så fort ljudet av hennes lätta fotsteg dött bort inne i byggningen, föll han på knä på terrasstrappan och kysste ett efter ett de ställen, där hennes lilla fot trampat, och stenbalustraden, där hennes späda hand vilat sist.
XVII.
Farväl!
När Marguerite kommit in i sitt sovrum, fann hon sin kammarjungfru helt orolig och ängslig.
— Hennes nåd måste vara alldeles förbi, sade den stackars
134
