Farväl!
skinnet och skadade sina naglar, ty låsen voro tunga och tröga. Men hon frågade ej därefter; hela hennes gestalt bävade av oro vid tanken på, att hon skulle kunna komma för sent, att han kanske redan ridit bort, utan att hon fått se honom och bjuda honom sitt farväl.
Äntligen fick hon då upp låset och slog upp dörren på vid gavel. Hennes hörsel hade icke bedragit henne. En stallknekt stod tätt bredvid och höll ett par hästar; den ene av dessa var Sultan, sir Percys snabbaste och helst ridne springare, och han stod nu sadlad och redo till färden.
I nästa ögonblick blev sir Percy själv synlig vid byggnadens längst bort belägna hörn, och han kom hastigt gående fram emot hästarna. Han hade lagt av sig den prunkande festdräkten, men han var som vanligt dyrbart och elegant klädd i en fin klädeskostym med spetshalsduk och spetsmanschetter, höga stövlar och ridbyxor.
Marguerite gick några steg framåt. Han såg upp och blev henne varse. Hans ögonbryn drogos en smula samman.
— Far ni bort? sade hon hastigt och feberaktigt. — Varthän?
— Som jag redan haft äran meddela hennes nåd, kalla mig trängande och oförutsedda angelägenheter norrut, sade han på sitt vanliga kyligt obesvärade sätt.
— Men... era gäster i morgon...
— Jag har bett ers nåd framföra mina ödmjuka ursäkter till hans kungliga höghet. Ni är en sådan mönstergill värdinna, att jag inte tror, att jag kommer att saknas.
— Men nog hade ni väl kunnat uppskjuta er resa... tills efter vår bjudning... sade hon, alltjämt talande hastigt och nervöst. — Inte är denna angelägenhet så ytterst trängande, att... Och ni sade ju inte ett ord om den ... nu nyss.
— Jag har redan haft äran säga er, madame, att denna angelägenhet är lika oväntad och oförutsedd som trängande... Jag anhåller därför om tillåtelse att draga mina färde. Kan jag uträtta någonting åt er i Londom... på hemvägen?
— Nej tack... ingenting... Men ni kommer ju snart tillbaka?
— Mycket snart.
138
