Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Farväl!

— Före denna veckas slut?

— Det kan jag inte säga.

Han försökte tydligen komma sin väg, medan hon ansträngde hela sin förmåga för att ännu några ögonblick hålla honom kvar.

— Percy, sade hon, vill du inte säga mig, varför du läm­nar hus och hem just i dag? Jag, såsom din hustru, har helt visst rätt att få veta det. Du har inte fått någon kallelse att fara norrut. Det vet jag. Här voro inga brev, inga kurirer därifrån, innan vi foro till operan i går afton, och ingenting låg och vän­tade på dig, när vi kommo åter från balen... Du ämnar dig inte norrut, därom är jag övertygad... Här finns någon hemlighet... och...

— Nej, alls ingen hemlighet, madame, svarade han med en lätt anstrykning av otålighet. — Angelägenheten har att göra med Armand... nu vet ni det! Nå, har jag er tillåtelse att resa?

— Med Armand?... Men ni utsätter er väl inte för nå­gon fara?

— Fara? Jag?... Nej, madame, er omtänksamhet är yt­terst hedrande för mig... Som ni redan sagt, besitter jag ett visst inflytande, och min avsikt är att begagna det, innan det blir för sent.

— Vill ni inte åtminstone låta mig få tacka er?

— Nej, madame, genmälde han kallt, tacksägelser behövas icke. Mitt liv står till ert förfogande.

— Och mitt till ert, sir Percy, om ni bara vill taga emot det, i utbyte mot vad ni gör för Armand, sade hon och sträckte med plötslig hjärtlighet ut bägge händerna emot honom. — Så där! Jag vill inte uppehålla er längre... mina tankar följa er till vägs... Farväl!

Hur älsklig hon såg ut i morgonbelysningen, med det vågiga håret fallande fram över skuldrorna! Han böjde sig djupt ned och kysste hennes hand; hon kände hans läpper bränna, och hen­nes hjärta skälvde av fröjd och hopp.

— Ni kommer ju tillbaka? sade hon ömt.

— Mycket snart! svarade han och blickade längtansfullt in i hennes blå ögon.

— Och... ni glömmer ju inte?... frågade hon.


139