Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den hemlighetsfulla ringen.

fönsterdraperierna, de massiva ekmöblerna, de på väggen upp­slagna kartorna erinrade på intet sätt om modelejonet från Lon­dons festliga tillställningar, som man just aldrig misstänkt för att hysa några intressen utöver kapplöpningshästar och andra mon­däna och högst andefattiga förströelser.

Härinne vittnade emellertid ingenting om någon brådskande avfärd. Allting stod på sin plats; ej en papperslapp låg och skrä­pade på golvet, ej ett skåp eller en draglåda hade lämnats öppen. Gardinerna voro dragna åt sidan, och genom det öppna fönstret strömmade den friska morgonluften in.

Rakt emot fönstret, ungefär i mitten av rummet, stod en väldig skrivpulpet, som skulle ha försvarat sin plats på ett affärs­kontor. Den såg ut att ha varit mycket använd. På väggen till vänster om pulpeten, räckande nästan från golv till tak, hängde ett stort porträtt i naturlig storlek av en kvinna, inom en prakt­full ram, målat med utsökt konst och signerat med namnet Boucher. Det var Percys mor.

Marguerite visste mycket litet om henne, utom att hon dött utomlands, sjuk både till själ och kropp, medan Percy ännu blott var en ung gosse.

Hon måste ha varit en mycket vacker kvinna förr i världen, när den store konstnären målade henne, och när Marguerite be­traktade porträttet, kunde hon ej annat än förvånas över den utom­ordentliga likhet, som måste ha förefunnits mellan mor och son. Här var samma låga, breda panna, omgiven av tjockt, ljust hår, slät och något tung, samma djupt liggande, något dåsiga blå ögon under starkt markerade, raka bryn. Och i dessa ögon läste hon samma intensitet bakom den skenbara lojheten, samma dolda lidelse, som brukade lysa upp Percys ansikte i forna dagar, under förlovningstiden, och som Marguerite ånyo tyckt sig spåra under deras samtal nu på morgonen, då hon trätt tätt intill honom och låtit sin stämma antaga ett tonfall av ömhet.

Marguerite studerade bilden, ty den intresserade henne. Där­efter vände hon sig om och såg ånyo på den skrymmande skriv­pulpeten.

Den var betäckt med en massa papper, alla prydligt hopbuntade och ombundna; de sågo ut att vara systematiskt ordnade

146