Den röda nejlikan.
— Kära du, inte blyges jag, genmälde Suzanne sakta. — Jag blir tvärtom så stolt och glad, när jag hör dig tala så väl om honom. Jag tror nog, att mamma skall ge sitt samtycke, fortfor hon eftertänksamt, och då blir jag — ack! — så gränslöst lycklig!... Men naturligtvis kan det inte bli någonting avgjort i sak, förrän pappa är räddad...
Marguerite ryckte till. Suzannes far, greven av Tournay — ja visst, han var ju också en av dem, vilkas liv skulle sättas på spel, om Chauvelin lyckades upptäcka Röda nejlikans identitet.
Hela tiden hade grevinnan och desslikes två av det hemliga sällskapets medlemmar låtit henne förstå, att deras hemlighetsfulle anförare satt sitt hedersord i pant på att föra den fågelfrie greve de Tournay välbehållen över Frankrikes gränser. Och medan lilla Suzanne, som ingenting anade och var uppfylld av sin egen förtjusande hemlighet, okonstlat och glatt pratade vidare, svävade Marguerites tankar åter tillbaka till den flydda nattens händelser — Armands fara, Chauvelins hotelser och hans grymma »antingen — eller», som hon stumt fogat sig uti.
Sedan dess hade hon ingenting hört från Chauvelin. Hon hade dragit den slutsatsen, att han misslyckats, men hon hade dock ej kännt sig vidare ängslig för Armands skull, eftersom hennes man lovat henne, att intet ont skulle vederfaras brodern. Bara han nu också förmådde infria ett sådant löfte...
Men nu greps hon plötsligt av isande förfäran. Chauvelin hade ingenting sagt med ord, det är sannt, men hon drog sig till minnes, hur ondskefull och sarkastisk han såg ut, när hon sade farväl till honom efter balen. Hade han i alla fall uppdagat någonting? Hade han redan utkläckt sin djävulska plan att fånga den djärve engelske äventyraren, föra honom med sig till Frankrike och där överlämna honom åt giljotinen?
Marguerite kände sig yr och matt av fasa, och hennes hand knöts konvulsiviskt om ringen i klänningsfickan.
— Du hör ju inte på, chérie, sade Suzanne förebrående och gjorde ett uppehåll i sin vidlyftiga och högeligen intressanta redogörelse.
— Jo, jo, min älskling — det gör jag visst, sade Marguerite och tvang sig med en ansträngning att småle. — Jag tycker om
148
