Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

Chériechérie, var är du någonstans?

Det var lilla Suzanne, frisk som en rosenknopp, med strå­lande ögon och de bruna lockarna fladdrande för den milda vin­den, som kom springande över den finklippta gräsplanen.

— De sade mig, att du var nere i trädgården, fortfor hon glatt, i det hon med barnslig iver kastade sig i Marguerites ar­mar, så att jag sprang ut för att överraska dig. Du väntade mig nog inte så tidigt, du lilla älskade hjärtunge!

Marguerite, som hastigt gömt undan ringen i vecken af sin näsduk, försökte svara glatt och obesvärat på den unga flickans vänliga prat.

— Kära du, sade hon leende, vad det skall bli roligt att få dig alldeles så här på tu man hand — en hel lång dag till på köpet!... Du kommer väl inte att leds?

— Leds?!... Åh, Margaret, hur kan du säga någonting så styggt! Du minns väl, när vi bodde i det kära gamla klostret, hade vi ju alltid som roligast, när vi fingo lov att vara ensamma med varandra.

— Och tala hemligheter!

Den unga flickan stack sin arm under Marguerites, och de begynte ströva omkring i trädgården.

— Ack, hvad ditt hem är förtjusande, söta Marguerite, ut­brast lilla Suzanne hänförd. — Och så lycklig du måste vara!

— Ja visst! Nog borde jag väl vara lycklig — inte sannt, du käraste? sade Marguerite med en vemodig liten suck.

— Vad du låter melankolisk, chérie!... Jag kan väl tro, att nu, sedan du blivit gift, bryr du dig inte om att tala hemlig­heter med mig längre. O, så’na massor med hemligheter vi bru­kade ha i skolan!... Minns du! Somliga av dem förtrodde vi inte ens åt syster Thérèse av de Heliga änglarna — hur rar hon än var!

— Men nu har du i alla fall en mycket viktig hjärtehemlighet, älskling, sade Marguerite muntert, som du med det allra första skall anförtro åt mig. Nej, du behöver inte rodna, chérie, sade hon, då hon såg Suzannes täcka lilla ansikte bli blossande rött. — Det är sannerligen ingenting att blygas över! Han är en ädel och präktig man — en som man kan vara stolt över som älskare och... som äkta make.


147