Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

— Jag förstår, att någonting har hänt, chérie, och att du vill vara ensam. Jag skall inte vara dig till hinders. Tänk inte på mig! Min kammarjungfru Lucile är kvar ännu, vi resa till­sammans — tänk inte på mig, så är du så söt...

Hon slog ömt armarna omkring Marguerite. Hur ung hon än var, fattade hon dock, att väninnan drabbats av någon häftig sorg, och med finkänslig hänsynsfullhet försökte hon ej forska däri, utan var villig att utplåna sig själv.

Hon kysste Marguerite upprepade gånger och gick därpå med långsamma steg tillbaka över gräsplanen. Marguerite rörde sig ej, utan satt kvar på samma plats och grubblade — grubblade över vad som borde göras.

Just som lilla Suzanne stod i begrepp att stiga uppför trap­pan till terrassen, kom en ridknekt springande ut från stora byggningen för att söka sin härskarinna. I handen bar han ett för­seglat brev.

Suzanne vände instinktmässigt om; hennes hjärta sade henne, att här kom måhända ytterligare någon ledsam underrättelse till hennes väninna, och hon förstod, att hennes stackars Margot ej var i stånd att härda ut med mycket mera i denna väg.

Ridknekten steg vördnadsfullt fram till sin matmor och räckte henne brevet.

— Vad är detta? sporde Marguerite.

— En kurir kom alldeles nyss därmed, hennes nåd.

Marguerite fattade mekaniskt brevet och vände det mellan sina darrande fingrar.

— Vem har skickat det? frågade hon åter.

— Kuriren sade, hennes nåd, svarade ridknekten, att han hade befallning att lämna fram detta och att hennes nåd skulle förstå, varifrån det kom.

Marguerite slet upp kuvertet. En orolig aning sade henne redan, vad det innehöll, och hennes ögon blickade endast meka­niskt på den välbekanta handstilen.

Det var ett brev, skrivet av Armand S:t Just till sir Andrew Ffoulkes — samma brev, som Chauvelins spioner stulit på »Fiska­rens vila» och som Chauvelin själv använt som redskap att tvinga henne till lydnad.


151