Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

Nu hade han hållit ord. Han hade skickat henne tillbaka S:t Justs komprometterande skrivelse — ty hans sökande efter Röda nejlikan började krönas med framgång...

Det svindlade för Marguerites ögon, och hon kände sig svag i alla leder. Hon vacklade och skulle ha fallit, om ej Suzannes ömma arm stött under henne. Med en övermänsklig ansträngning återvann hon sin fattning — här var mycket, som måste göras.

— För hit kuriren till mig? sade hon lugnt till tjänaren. — Han har väl inte gått?

— Nej, hennes nåd.

Ridknekten gick, och Marguerite vände sig till Suzanne.

— Lilla barn, spring in och bed din Lucile göra sig i ord­ning. Detta var ett brått slut på ditt efterlängtade besök!... Och vänta — bed en av jungfrurna göra i ordning en resdräkt jämte kappa åt mig.

Suzanne svarade ej. Hon kysste ömt Marguerite och lydde utan ett ord; den unga flickan hade fyllts av skräck vid åsynen av den namnlösa bedrövelsen i väninnans ansikte.

En minut senare återvände ridknekten, åtföljd av kuriren, som haft med sig brevet.

— Vem gav er denna försändelse? frågade Marguerite.

— En obekant herre, hennes nåd, svarade mannen, inne på värdshuset »Rosen och Tisteln» mitt emot Charing Cross. Han sade, att ni skulle förstå.

— På »Rosen och Tisteln»? Vad hade han för sig?

— Han väntade på resvagnen, hennes nåd, som han hade beställt.

— Resvagnen?

— Ja, hennes nåd. En särskild vagn, som han hade sagt till om. Av hans betjänt hörde jag så mycket som att han äm­nade sig till Dover.

— Det är nog. Ni kan gå.

Därefter vände hon sig till ridknekten med befallningen:

— Min resvagn och de fyra snabbaste hästarna i stallet — förspänning nu genast!

De bägge männen bugade sig och avlägsnade sig hastigt. Marguerite blev stående kvar ensam några ögonblick på