Vännen.
— Några liv behövas inte just nu, min vän, svarade hon torrt, en klar hjärna och fyra snabba hästar äro till fylles. Men jag måste veta, var jag skall kunna träffa på honom.
Hennes ögon fylldes med tårar, när hon fortfor:
Se, jag har förödmjukat mig inför er, jag har bekännt min skuld — skall jag också tillstå någonting annat för er?... En klyfta har uppstått mellan min man och mig, därför att han ej litade på mig och därför att jag själv var blind och oförstående... Men medge, att bindeln, som han satte för mina ögon, var ganska tät!... Ingen under, att jag inte såg tvärs igenom den. Men förra natten, sedan jag omedvetet dragit sådan fara över honom, föll den plötsligt från mina ögon. Om ni inte vill hjälpa mig, sir Andrew, skall jag fortfarande sträva för att rädda min man och anstränga mig av hela min förmåga... Men törhända kommer jag för sent, och då står jag maktlös... Då återstår mig ingenting annat än en eländig tillvaro, fylld av de bittraste självförebråelser...
— Men, lady Blakeney, återtog den unge mannen, rörd av denna lidelsefulla sorg, vet ni av, att det ni ämnar företaga er erbjuder svårigheter till och med för en man? Ni kan omöjligen resa ensam till Calais. Själv skulle ni utsätta er för mycket stor risk, och era utsikter att finna er man skulle vara oändligt små, även om jag gåve er aldrig så noggranna anvisningar.
— Jag hoppas farorna måtte vara stora — bara jag kan övervinna dem! viskade hon sakta. — Jag har så mycket att försona... Men jag fruktar, att ni misstar er. Chauvelins ögon äro fästa på er alla — mig kommer han knappt att lägga märke till. Fort, sir Andrew! Vagnen står redo, och här är inte ett ögonblick att förlora!... Jag måste fara till honom, jag måste! upprepade hon nästan vilt. — Förstår ni då inte, att även om jag kommer för sent för att rädda honom... måste jag åtminstone... vara vid hans sida... i det sista...
— Ni har att befalla över mig, madame. Om ni nu nödvändigt vill fara själv...
— Min vän, ser ni inte, att jag skulle bli tokig, om jag läte er fara utan mig? — Hon sträckte ut handen mot honom. — Ni hyser ju förtroende till mig?
159
