Vännen.
— Ni tror mig inte på mina ord? utbrast hon lidelsefullt. — O Gud, ser ni då inte, att här är fråga om blodigt allvar? Människa! ropade hon, i det hon med sina späda händer plötsligt grep den unge mannen vid skuldrorna och tvang honom att se rakt in i hennes ansikte — säg mig, ser jag verkligen ut som det lumpnaste ting på jorden — en hustru, i stånd att förråda sin egen man?
— Gud förbjude, lady Blakeney, sade unge mannen slutligen, att jag skulle tro er om ett sådant nedrigt handlingssätt, men...
— Men vad?... Säg mig!... Men så skynda er, här är ju varje sekund dyrbar!
— Vill ni säga mig, frågade han beslutsamt, i det han forskande såg in i hennes blå ögon, vems hand det var, som förhjälpte herr Chauvelin till den kännedom om vissa ting, som ni påstår honom äga?
— Min, svarade hon lugnt, jag medger det. Jag vill ej ljuga för er, ty jag önskar, att ni absolut litar på mig. Men jag hade ingen aning — hur var det väl möjligt? — om Röda nejlikans identitet... Och min brors räddning undan döden skulle bli min belöning, om jag lyckades.
— Att hjälpa Chauvelin att spåra Röda nejlikan?
Hon nickade.
— Det tjänar till ingenting att berätta, hur han övade tryck på mig... Armand är min ende, älskade broder, och... hur var det mig möjligt att ana?... Men vi slösa bort tid, sir Andrew... varje sekund är dyrbar... I Guds namn, min man svävar i fara... er vän, er kamrat!... Hjälp mig att rädda honom!
Sir Andrew kände sin ställning ganska besvärande. Han var ännu ej fullt fri från tvivel och misstankar, och dock menade denna vackra kvinna helt säkert allvar. Denna förtvivlan kunde ej gärna vara spelad. Och svävade hans vän och förman verkligen i någon överhängande fara, så —
— Lady Blakeney, sade han slutligen, ni har sannerligen gjort mig så bestört, att jag inte längre vet, vad som skall betraktas som min plikt... Säg mig, vad ni önskar jag skall göra. Vi äro nitton stycken, som äro färdiga att våga livet för Röda nejlikan, om han befinner sig i fara.
158
