I Dover.
instinktmässigt undvikande varandra, som om törhända pesten redan låg på lur mitt ibland dem.
Efter en stund hände precis samma sak som hänt Grospierre — en gardeskapten kom plötsligt ridande. Men honom kände Bibot, så man behöfde ej vara rädd för att han sedermera skulle visa sig ha varit en listig engelsman i förklädnad.
— En kärra... skrek han andlöst, långt innan han kommit fram till portarna.
— Än se’n då? sade Bibot vresigt.
— Körd af en gammal häxa ... En täckt kärra ...
— Ja, sådana var där väl ett dussin ...
— En gammal häxa, som sade, att hennes son hade pesten?
— Ja.
— Den lät ni väl inte köra förbi?
— Morbleu! sade Bibot, vars rödbrusiga kinder plötsligt blivit askgrå av fruktan.
— I den kärran sutto för detta comtesse de Tournay och hennes båda barn, allesammans förrädare och dömda till döden.
— Och den som körde? mumlade Bibot, i det en rysning av fasa löpte utefter hans ryggrad.
— Sacr-re bleu! svor kaptenen. — Man är nästan säker på, att det var den där galne engelsmannen själv — Röda nejlikan!
II.
I Dover.
Jungfru Sally hade mycket att bestyra i köket. Kastruller och stekpannor stodo i långa rader på den jättestora spiselhärden, den väldiga soppgrytan puttrade i ett hörn, och stekspettet vände sig långsamt och gravitetiskt, så att hvarje sida af den präktiga rostbiffen blev i tur och ordning utsatt för hettan. De bägge små köksflickorna fjäskade omkring, ivriga att få hjälpa till, varma och flämtande, med bomullsärmarna väl uppdragna över de knubbiga armbågarna, och de fnittrade åt sina privata små roligheter, så ofta jungfru Sally vände ryggen till för ett ögonblick. Och gamla
9
