Paris: september 1792.
— Jag har gjort mig till god vän med Madame la Guillotines älskare, sade hon med ett hest skratt, och han skar av de här åt mig från huvudena, när de rullade ned. Han lovade mig ännu flere i morgon, men jag vet inte, om jag kommer in och står på min vanliga plats.
— Varför inte det då, mor lilla? frågade Bibot.
Härdad soldat som han var kunde han ej låta bli att rysa åt råheten hos detta vidunder i kvinnohamn med den ohyggliga trofén på handtaget av piskan.
— Min dotterson har smittkoppor, sade hon och pekade med sin breda tumme inåt vagnen; somliga påstå det är pesten!... Om det är pesten, får jag inte lov att komma in till Paris i morgon.
Så fort hon nämnt orden smittkoppor, hade Bibot hastigt tagit ett steg baklänges, och när den gamla häxan började tala om pesten, retirerade han från henne så fort han kunde,
— Måtte hin ta dig! muttrade han, medan hela folkhopen hastigt drog sig undan från vagnen, så att den blev stående i ensligt majestät mitt på torget.
Den gamla häxan skrattade.
— Aldrig hade jag trott ni var en sådan kruka, medborgare, sade hon. — Är det en karl, som är rädd för sjukdom!
— Morbleu! Pesten!
Varenda en stod förfärad och tyst, fylld med skräck för den gräsliga sjukdomen — det enda, som ännu ägde förmågan att väcka skrämsel och respekt hos dessa förvildade varelser.
— Ut med dig och med ditt besmittade yngel! skrek Bibot med hes röst.
Och med ännu ett rått skratt och ett ohöviskt skämt gav den gamla häxan sin utmagrade krake ett rapp av piskan och körde sin kärra ut genom porten.
Denna händelse hade fördärvat eftermiddagen. Gatdrivarna hade blivit helt förfärade över dessa båda gräsliga hemsökelser, som måhända hotade, de båda sjukdomarna, som ingenting förmådde bota och som dömde till en förskräcklig död i enslighet och övergivenhet. De stodo och hängde kring barrikaderna, tysta och trumpna, misstänksamt sneglande på varandra,
8
