Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett tålamodsprövande uppskov.

Tydligen var det hans mening att stå och passa på sir An­drew Ffoulkes, men trots allt ärligt uppsåt övermannades han av sömnen. Ty snart hörde Marguerite hans tungt pustande ande­drag blandas med väggklockans entoniga tickande.

Sedan en stund bortåt hade hon kännt, att den varma, här­liga oktoberdagen, som börjat så glatt, förvandlats till en kulen och råkall afton. Hon hade frusit betydligt och var tacksam åt den sprakande brasan på härden. Efterhand som timmarna ledo hörde hon, hur blåsten tog till, och dånet från bränningarna på andra sidan hamnpiren nådde hennes öron som en dovt mull­rande åska.

Vinden friskade alltmera, den kom de blyinfattade rutorna att skallra och skakade det ålderdomliga husets massiva dörrar. Den ruskade i trädkronorna därutanför och tjöt i det vida rök­fånget. Marguerite undrade, om vinden var gynnsam för hennes färd. Storm och sjögång fruktade hon ej, och vida värre faror skulle hon ha trotsat hellre än att fördröja sin avresa med någon timme,

En plötslig rörelse utanför väckte upp henne ur hennes fun­deringar. Det var tydligen sir Andrew Ffoulkes, som kom ridande i skarpt trav, ty hon hörde hans hästs hovar klappra mot sten­läggningen och därefter herr Jellybands yrvakna, men mycket älsk­värda röst, som önskade resenären välkommen.

Det en smula tvetydiga i situationen blev först nu uppen­bart för Marguerite. Hon var ensam, vid denna tid på dygnet, på en plats, där alla kände henne, och hon hade stämt möte med en ung, likaledes mycket bekant kavaljer, som nu anlände i för­klädnad... Vilket ämne till skvaller för dem, som voro hågade för sådant!

Marguerite såg dock huvudsakligen situationen ur dess hu­moristiska synpunkt — det var en sådan lustig kontrast mellan allvaret i hennes ärende och den tydning, som med all säkerhet skulle ges hennes handlingar av den värde herr Jellyband, att, för första gången på många timmar, ett litet leende började leka i hennes ögonvrår och kring de vackra läpparna. Och när efter en stund sir Andrew, nästan oigenkännlig i sina lakejkläder, in­trädde i skänkrummet, var hon i stånd att hälsa honom med ett klingande skratt.


164