Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett tålamodsprövande uppskov.

— Han kanske gav sig i väg, innan stormen bröt ut.

— Ja, Gud give det vore så väl, sade sir Andrew mun­tert, ty då bleve han ganska ordentligt driven ur sin kurs. Han kanske till och med ligger på havsens botten, ty stormen är hård och kommer att fara illa med alla smärre farkoster, som råka till att vara ute. Men jag fruktar, att vi ej kunna hoppas att den ränkfulle skurken gått i kvav med alla sina mordiska planer. De sjömän jag talade med försäkrade mig allesammans, att ingen skuta seglat ut från Dover på flere timmar; å andra sidan sporde jag, att en främling anlänt med diligens nu på eftermiddagen och precis som jag själv gått och gjort förfrågningar angående möj­ligheten av att komma över till franska sidan.

— Då skulle Chauvelin alltjämt vara kvar här i Dover?

— Otvivelaktigt. Skall jag gå och lägga mig i bakhåll för honom och ränna svärdet genom honom? Det vore i sanning den lättaste lösning av svårigheten?

— Ack nej, sir Andrew, skämta inte! Och ändå — se’n sista natten har jag ofta ertappat mig själv med att önska den uslingens död... Men vad ni föreslår är omöjligt. Detta lands lagar tillåta inte mord. Det är bara i vårt vackra Frankrike, som mördande i stor skala får bedrivas mot lag och rätt, i frihetens och den broderliga kärlekens namn.

Sir Andrew förmådde henne nu att sitta ned vid bordet, ta för sig av rätterna och dricka litet vin. Denna påtvungna rast av minst tolv timmar, tills stormen bedarrat och floden bröt in, var mycket svår att finna sig uti, så orolig och upphetsad som hon var. Men i dessa mera oviktiga frågor undergiven som ett barn försökte nu Marguerite äta och dricka en smula.

Med den hjärtegodhet, som alstras hos många lyckligt för­älskade, började nu sir Andrew på det mest underhållande sätt språka med henne om hennes man. Han berättade för henne om några av de djärva räddningsbragder, som den tappra Röda nej­likan hade utfört till fromma för dödsdömda franska flyktingar. Han kom hennes ögon att glöda av hänförelse, när han anförde växlande drag av tapperhet, snarfyndighet och energisk rådighet, då det gällde att rädda arma män, kvinnor och till och med barn undan den ständigt glupande giljotinens käftar.


167