Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett tålamodsprövande uppskov.

Han till och med narrade henne att skratta ganska hjärtligt, då han talade om Röda nejlikans brokiga och mångahanda för­klädnader, genom vilka han lurat den strängaste bevakning vid Paris’ barrikader. Särskilt denna sista gång, då han räddat grevin­nan de Tournay och hennes båda barn. hade han överträffat sig själv — Blakeney förklädd till en hisklig gammal torgkärring, i smutsigt huckle och med stripiga grå hårtestar, hade varit en syn för gudar...

Marguerite skrattade åter, då sir Andrew försökte närmare skildra, hur denna märkliga torggumma tagit sig ut... Värst var det alltid med hans ovanliga längd, som i Frankrike gjorde hans förklädnad dubbelt svår.

På så sätt förgick en timme. Men det återstod många andra att tillbringa under nödtvungen overksamhet i Dover.

Marguerite steg upp från bordet med en otålig suck. Hon motsåg med fasa natten i bädden uppe på krögarens vindskam­mare, då de ängslande tankarna skulle hålla henne sällskap och stormens vrål och bränningens dån skulle hjälpas åt att jaga söm­nen från hennes läger.

Hon undrade, var Percy befann sig just nu. »Måsen» var en stark och välbyggd jakt, som utmärkt bra höll sjön. Sir An­drew hade uttryckt som sin förmodan, att den utan tvivel gått in under land i lä för stormen, innan den bröt ut, eller eljes till och med ej alls vågat sig ut på rum sjö, utan blivit liggande stilla i Gravesend.

Briggs var en gammal erfaren sjöbuss, och sir Percy kunde sköta en skuta lika väl som någon skeppare. De hade nog ingen­ting att frukta av stormen.

Det var långt efter midnatt, när Marguerite äntligen gick upp till sig för att söka ro. Men som hon befarat, flydde söm­nen envist hennes ögon.

Hennes tankar voro mörka och tröstlösa under dessa långa, tröttsamma timmar, medan stormen rasade, som höll henne skild från Percy. Dånet från den avlägsna bränningen fyllde hennes själ med melankoli. Hon befann sig i det slags stämning, då havet utövar en beklämmande inverkan på sinnet. Det är endast, när vi äro mycket lyckliga, som vi förmå glatt blicka ut över den

168