I Calais.
Men Marguerite undrade hela tiden, hur hennes mans kraftiga, högresta gestalt oantastad fått passera Calais. Hon var mycket nyfiken på vad slags förklädnad han anlagt för att ej väcka för mycken uppmärksamhet.
De samtalade helt obetydligt, medan sir Andrew förde henne rakt igenom staden, i en riktning, helt och hållet motsatt den, där landningsplatsen låg, mot Cap Gris Nez. Gatorna voro trånga och slingrande, mestadels illaluktande, med en stank av rutten fisk och unkna källarehålor. Här hade det ösregnat under stormen förra natten, och stundom sjönk Marguerite ända till fotknölarna ned i gyttjan, ty gator och gränder saknade all belysning, utom den, som till äventyrs kom från en matt lampa inne i något hus.
Men dylika övergående obehag fäste hon sig ej vid. — Vi kanske råka Blakeney på »Grå katten», hade sir Andrew sagt, när de stego i land, och hon vandrade med så lätta steg, som om hon trampat på en matta av rosenblad.
Till slut nådde de sin bestämmelseort. Sir Andrew var tydligen väl bekant med vägen, ty han hade raskt gått framåt i mörkret, utan att behöva fråga någon till råds.
Det var allt för mörkt för att Marguerite skulle kunna göra sig någon föreställning om husets yttre. »Grå katten» tycktes vara ett litet anspråkslöst byvärdshus i utkanten av Calais, på vägen till Gris Nez. Det låg ett litet stycke från stranden, ty dyningens skvalp lät ganska avlägset.
Sir Andrew knackade på dörren med knappen på sin spatserkäpp, och inifrån hörde Marguerite ett slags grymtande och en lång ramsa oartikulerande ord. Sir Andrew knackade ånyo, denna gång mera befallande; grymtandet och svordomarna upprepades, men nu hördes också släpande steg närma sig dörren. Efter ytterligare några ögonblick slogs den upp, och Marguerite stod på tröskeln av det mest förfallna och smutsiga kyffe hon sett i sitt liv.
Tapeterna, om de kunde kallas tapeter, hängde i trasor från väggarna, och i hela rummet tycktes ej finnas en enda möbel, som kunde förtjäna epitetet »hel». De flesta av stolarna hade sönderbrutna ryggstöd, andra saknade sitsar, och ett hörn av bordet stöddes av ett par halmsäckar, som skjutits in i det avbrutna fjärde benets ställe.
172
