I Calais.
I ena ändan av rummet fanns en väldig spiselhärd, varöver hängde en soppgryta. En ej värst oaptitlig doft av varm soppa steg upp därur, Längs andra sidan av rummet, uppe under taket, löpte ett slags sängskåp, framför vilket hängde en trasig, blå- och vitrutig gardin. En rankig trappa ledde ditupp.
På de nakna väggytorna med de färglösa tapettrasorna, som fläckats av smuts av alla slag, voro här och där kritade med bokstäver: »Liberté — Égalité — Fraternité.»
Hela denna ruskiga interiör belystes matt av en osande oljelampa, som hängde ned från en av de bågnande takbjälkarna. Alltsammans såg så ohyggligt smutsigt och avskräckande ut, att Marguerite knappast vågade träda över tröskeln.
Sir Andrew steg emellertid oförfärat på.
— Engelska resenärer, citoyen! sade han djärvt, på franska.
Den individ, som på sir Andrews förnyade knackning gått till dörren och öppnat, var antagligen ägaren till detta mer än anspråkslösa resandehärbärge. Det var en äldre, grovt byggd bonde, klädd i en smutsig blå blus, tunga träskor, ur vilka halmstrån stucko fram runt omkring, luggslitna blåa byxor och den oundvikliga röda mössan med den trefärgade kokarden, som angav hans tillfälliga politiska ståndpunkt. I ena mungipan hängde en kort träpipa, varur lukten av sur tobak framträngde.
Han tittade med någon misstanke och betydligt förakt på de båda nyanlända, mumlade åter någonting på sin skorrande bonddialekt och spottade på golvet för att visa, att han ej behövde krusa för någon. Han steg emellertid åt sidan för att låta gästerna träda in, utan tvivel väl vetande, att dessa samma Sacrrrés Anglais brukade svänga sig med mycket pengar.
— Åh Herre Gud, sade Marguerite, i det hon tog ett par steg inåt kyffet och höll näsduken för sin näpna näsa, ett sådant rysligt hål! Är ni säker på, att det här är rätta platsen?
— Ja, att det är platsen är säkert nog, svarade den unge mannen, i det han med sin spetsprydda, högst moderna näsduk dammade utav en stol åt Marguerite att sitta på. — Men jag bedyrar, att jag aldrig sett maken till näste.
— Nej, i sanning, sade hon, i det hon med någon nyfikenhet, men betydligt mera avsmak såg sig omkring på väggarna,
173
