Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Mannen med slokhatten.


XXIV.
Mannen med slokhatten.

Den närmaste kvarten förflöt stilla och lugnt. Nere i rum­met sysslade Brogard med att duka av bordet och göra det i ordning för nästa gäst.

Det var därför att hon satt och iakttog dessa tillrustningar, som Marguerite fann, att tiden gick ganska fort. Det var för Percy, som denna primitiva kvällsvard gjordes i ordning. Tyd­ligen hyste Brogard en viss respekt för den långe engelsmannen, ty han tycktes bemöda sig om att få sitt kyffe att se en smula mindre avskräckande ut, än det gjort från början.

Han till och med tog fram, från någon undangömd låda inne i den gamla skänken, någonting, som faktiskt såg ut som en bordduk, och när han bredde ut den och såg, att den var full av hål, skakade han fundersamt på huvudet. Resultatet blev, att han sökte placera ett par spräckta muggar och en bucklig bröd­korg så, att de värsta skavankerna doldes.

Sedan tog han fram en servett, också den gammal och trasig, men dock tämligen ren, och med den avtorkade han omsorgsfullt glasen, skedarna och tallrikarna, som han satte på bordet.

Marguerite kunde ej låta bli att småskratta däruppe för sig själv, medan hon iakttog alla dessa förberedelser, som Brogard vidtog under ett ständigt småmuttrande. Denne karlakarl till engelsman — hade det måhända varit tyngden av hans väldiga näve? — måtte verkligen ha ingivit denne friborne franske med­borgare respekt, annars skulle han helt visst aldrig ha gjort sig så mycket besvär för en sacré aristo...

När bordet stod dukat — sådant det nu var — mönstrade Brogard det med synbar tillfredsställelse. Han dammade därefter av en av stolarna med snibben av sin blus, rörde om ett tag i soppgrytan, kastade en ny risknippa på elden och larvade ut ur rummet.

Marguerite var nu lämnad ensam med sina tankar. Hon hade brett ut sin reskappa över halmen och hade på det hela

185