Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Mannen med slokhatten.

taget rätt komfortabelt, eftersom halmen var frisk och de kvalmiga dunsterna endast i förmildrad grad trängde upp till henne.

Och för ögonblicket kände hon sig nästan lycklig, ty när hon tittade genom de söndriga gardinerna, kunde hon se en rankig stol, en trasig bordduk, ett glas, en tallrik och en sked. Mera var det inte, men dessa stumma och osköna ting tycktes säga henne, att de väntade på Percy, att han snart, mycket snart skulle komma och att, eftersom det osnygga rummet ännu var tomt, de skulle få vara på tu man hand med varandra.

Denna tanke fyllde henne med sådan sällhet, att Marguerite slöt ögonen för att helt hängiva sig åt den. Om några minuter skulle han stiga över tröskeln, hon skulle skynda utför trätrappan och ge sig tillkänna för honom — då skulle han sluta henne i sin famn, och hon skulle låta honom förstå, att nu ville hon gärna dö för hans skull eller tillsammans med honom, större lycka kunde jorden ej skänka henne...

Och hur skulle det bli sedan?... Därom vågade hon icke ens en gissning...

Hon visste naturligtvis, att sir Andrew hade rätt: att Percy ej skulle vika en tumsbredd från det mål, som han föresatt sig, och att hon själv, nu när hon var här, ej kunde göra någonting utöver att varna honom och bönfalla honom om att vara försiktig, eftersom hon visste vad hon visste. Sedan de haft sin förklaring med varandra och allt åter blivit gott, skulle hon måhända nöd­gas se honom begiva sig ut på sin vågsamma och vanskliga ex­pedition, utan att hon vare sig med ord eller blickar finge för­söka hålla honom tillbaka. Hon blev naturligtvis tvungen att lyda och göra precis vad han sade henne; kanske finge hon hålla sig gömd hela tiden, i obeskrivlig ångest, medan han gick döden till mötes...

Men till och med detta föreföll henne mindre svårt att bära än den tanken, att han aldrig skulle få veta, hur mycket hon höll av honom... Det åtminstone skulle besparas henne; själva det torftiga rummet, som tycktes vänta på honom, sade henne, att snart skulle han vara här.

Plötsligt uppfångade hennes mer än vanligt känsliga hörsel

186