Mannen med slokhatten.
ljudet av avlägsna fotsteg, som närmade sig. Hennes hjärta spratt till av fröjd. Var det äntligen Percy?...
Nej, stegen föreföllo ej så fasta och bestämda som hans; det tycktes. också, som om det var två gående, som närmade sig... Ja, så var det också, två män kommo vandrande åt värdshuset till. Två trötta främlingar måhända, som ville få sig ett glas cider eller...
Men hon fick ingen tid att fördjupa sig i gissningar, ty efter några sekunder ljöd ett befallande rop utanför dörren; den kastades häftigt upp utifrån, och en grov, pockande röst ropade:
— Hallå! Citoyen Brogard! Hitåt!
Marguerite kunde ännu ej se nykomlingarna, men genom ett hål i gardinen kunde hon hålla utkik över en del av rummet nedanför.
Hon hörde Brogards brummande stämma och klampande fotsteg, när han kom ut från den inre kammaren. Då han varsnade främlingarna, stannade han mitt på golvet, gott och väl inom synhåll för Marguerite, tittade på dem med ett ännu mer förkrossande förakt än det han beskärt sina senaste gäster, och muttrade:
— Förbannade svartrock!
Marguerites hjärta tycktes upphöra att slå. Hennes ögon, stora och vidgade, hade fästats på den ene av de båda nykomlingarna, som nu tagit ett par steg närmare Brogard.
Han var klädd i den svarta kaftan, bredbrättiga hatt och skor med spännen, varpå den franska lantprästen brukar kännas igen, men när han stod mitt framför värdshusvärden, slog han för ett ögonblick tillbaka sin kaftan och visade det trefärgade bandet, som angav, att han var i statens tjänst. Denna anblick hade omedelbart den effekten, att Brogards föraktfulla likgiltighet förbyttes till krypande underdånighet.
Det var åsynen av denne franske »prästman», som kom blodet att isas i Marguerites ådror. Hon kunde ej urskilja hans ansikte, som skuggades av den bredbrättiga hatten, men hon igenkände de magra, seniga händerna, den lätt framåtlutande hållningen... Det var Chauvelin.
Det fasansfulla i situationen träffade henne likt ett fysiskt
187
