Mannen med slokhatten.
— Vet han, var denna »Père Blanchards stuga» är belägen?
— Nej, citoyen, ingen tyckes känna till den — åtminstone inte under det namnet... Här ligger en oräknelig mängd fiskarekojor utmed hela kusten, och...
— Det är bra. Nå, hur går det i afton? avbröt Chauvelin otåligt.
— Vägarna och stranden bevakas som vanligt av patruller, citoyen, och kapten Jutley avvaktar vidare order.
— Gå då genast tillbaka till honom! Säg honom, att han skickar förstärkningar till de olika patrullerna — särskilt till dem utmed stranden — ni förstår?
Chauvelin talade kort och klart, och varje ord han yttrade gav ett stygn åt Marguerites hjärta och kom hennes glada förhoppningars byggnad att skälva i alla fogar.
— Karlarna, fortfor han, skola hålla skarpast möjliga utkik efter varje främling, som går, rider eller kör längs vägen eller utmed klippstranden, i synnerhet efter en lång och reslig främling, som jag inte har någon anledning att beskriva närmare, eftersom han förmodligen kommer att uppträda förklädd. Sin längd kan han emellertid inte rätt gärna förkläda — annat än genom att gå mycket nedböjd. Ni förstår?
— Fullkomligt, citoyen, svarade Desgas.
— Så snart någon av karlarna observerat en främling, skola de hela tiden behålla honom i sikte. Den, som släpper den långe okände ur sikte, sedan han väl fått syn på honom, får med livet böta för sin försumlighet. Men en av dem skall alltid rida hit och rapportera saken för mig. Är det klart?
— Absolut klart, citoyen.
— Gott. Gå då genast och sök upp Jutley. Laga att patrullerna bli förstärkta, och bed sedan kaptenen, att ni får ett halvt dussin karlar till, som ni tar med er hit. Ni kan vara tillbaka om tio minuter. Gå!
Desgas gjorde honnör och gick till dörren.
Medan Marguerite, sjuk och matt av fasa, lyssnade till Chauvelins order åt sina underlydande, stod med ens hela den ohyggliga planen klar för henne. Chauvelins mening var, att flyktingarna skulle invaggas i falsk säkerhet och tillåtas vänta på sin
189
