Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Mannen med slokhatten.

hemliga tillflyktsort, tills Percy slöt sig till dem. Då skulle den djärve konspiratören mot franska regeringen omringas och tagas på bar gärning, just som han skulle till att hjälpa och föra undan flyktiga rojalister, förrädare mot republiken...

På så sätt, om man gjorde väsen av fängslandet, skulle inte ens brittiska regeringen kunna uträtta någonting till hans förmån, ty som han ingått sammansvärjning med franska regeringens fiender, hade Frankrike rätt att döma honom till döden och avrätta honom.

Att undkomma skulle för honom och de andra vara en omöjlighet. Alla vägar och stigar bevakades ju av patruller, försåtet var utlagt, och nätets maskor, som nu höllos slaka, skulle dragas samman allt tätare och tätare kring den djärve engelsman­nen, vars mod och rådighet nu ej längre båtade honom.

Desgas skulle just till att gå, då Chauvelin ännu en gång ropade honom tillbaka. Marguerite undrade, vad han kunde ha framkläckt för ytterligare planer, gående ut på att snärja och bringa på fall en enda tapper man, som räknade förföljare i dussintal. Hon såg på honom, när han vände på huvudet för.att tala med Desgas; hon kunde nätt och jämt urskilja hans ansikte under den bredskyggiga prästhatten. Det brann i detta ögonblick så mycket dödligt hat, en sådan koncentrerad ondskefullhet i det magra an­siktet och i de ljusa små ögonen, att den sista gnistan av hopp slocknade i Marguerites hjärta. Hon kände, att av denne man var ingen nåd att vänta.

— Jag hade glömt en sak, återtog Chauvelin med ett otäckt flin, i det han belåtet gnuggade de beniga fingrarna mot varandra. — Den långe främlingen torde möjligen sätta sig till motvärn. I alla händelser, kom ihåg det, intet skott får träffa honom, annat än i yttersta nödfall. Jag vill fånga den märkvärdige utlänningen levande — om möjligt...

Han skrattade åter sitt ondskefulla, skorrande skratt.

Marguerite hade trott, att hon vid detta laget nått den högsta potens av fasa och ångest, som kan prässa samman ett människo­hjärta, men nu, när Desgas lämnade huset och hon satt kvar en­sam i detta ödsliga, osnygga rum, med den lede fienden själv till sällskap, tycktes det henne, som om allt vad hon lidit var ett intet i jämförelse med detta.


190