Örnen och räven.
mycket väl ha kunnat vara på väg till en trädgårdsfest hos prinsen af Wales i stället för att kallblodigt trotsa ett försåt, utlagt för honom av hans bittraste fiende.
Han blev ett ögonblick stående mitt i rummet, medan Marguerite, absolut förlamad av fasa, måste kämpa till och med för att få fram andan.
I varje ögonblick väntade hon, att Chauvelin skulle ge en signal och rummet skulle fyllas med beväpnade män, hans hantlangare. Men då ville hon störta ned och hjälpa Percy att sälja sitt liv dyrt...
Hon höll just på att trots alla förbud ge sig tillkänna och ropa ut åt sin man att fly, då Blakeney lugnt steg fram till bordet, gav den föregivne prästen en beskyddande klapp i ryggen och sade i släpig näston och med ett försmädligt tonfall:
— För pocker — jag tror det är ni, herr Chauvelin! Inte anade jag, att jag skulle träffa er här...
Chauvelin, som hållit på att föra en sked soppa till munnen, fick soppan i vrångstrupen. Hans magra ansikte färgades purpurrött, och ett häftigt hostanfall räddade franska regeringens agent från att röja den mest oerhörda överraskning han någonsin erfarit. Utan tvivel hade denna oförvägna manöver från fiendens sida varit fullständigt oväntad, för så vitt honom angick, och den gränslösa djärvheten berövade honom för ett ögonblick fattningen.
Tydligen hade han ej vidtagit försiktighetsmåttet att låta värdshuset omringas av soldater. Så mycket måste Blakeney ha förstått, och hans fyndiga hjärna hade utan tvivel redan format ut någon plan, varigenom han skulle kunna vända detta opåräknade möte till sin fördel.
Marguerite däruppe i sängskåpet hade ej rört sig. Hon hade ju givit sir Andrew ett högtidligt löfte att ej tala med sin man i främlingens närvaro, och hon ägde tillräcklig självbehärskning för att ej genom ett förhastat ingripande korsa hans planer. Men hennes själsstyrka sattes på ett oerhört prov, när hon nödgades sitta där orörlig och endast iakttaga de båda männen.
Nyss hade hon hört Chauvelin ge order om att alla vägar och stigar skulle bevakas av patruller. Hon visste, att om Percy nu lämnade »Grå katten», skulle han omöjligen kunna gå långt
