Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Örnen och räven.

åt något håll utan att uppsnappas av kapten Jutleys folk. Men å andra sidan, om han stannade kvar, skulle Desgas hinna komma tillbaka med det halva dussin karlar Chauvelin särskilt givit be­fallning om...

Situationen var förtvivlad, och Marguerite kunde endast vara en stum iakttagerska.

De bägge männen bildade en högst egendomlig kontrast till varandra, och av de två var det Chauvelin, som röjde en liten ansats till fruktan. Marguerite kände honom tillräckligt väl för att ana, vad som föregick i hans inre. Han fruktade ej för sin egen person, ehuru han helt visst befann sig ensam i ett ödsligt kyffe med en man, som var axelbred och stark mer än de flesta och därtill djärv och hänsynslös som ingen annan.

Hon visste, att Chauvelin skulle gärna ha trotsat oväntade möten med farliga motståndare för den saks skull, som låg honom om hjärtat, men vad han fruktade var att denne fräcke engelsman skulle genom att ge honom själv dråpslaget fördubbla sina egna utsikter att komma undan. Chauvelins hantlangare skulle må­hända alls icke lyckas bemäktiga sig den Röda nejlikan, när de ej leddes av den skickliga hand och sluga hjärna, som till driv­fjäder hade dödligt hat.

Just nu tycktes emellertid franska regeringens agent ingen­ting ha att frukta av sin mäktige fiende. Blakeney gav åter till sitt godmodiga, skrockande skratt och klappade honom med vänlig nedlåtenhet i ryggen.

— Det där var riktigt harmligt, sade han, att jag skulle komma och störa er... Ni sitter i godan ro och äter er soppa — rar, god soppa — och så får ni soppan i vrångstrupen, hä hä hä!... Jag hade minsann en god vän, som en gång satte het soppa i halsen på sig... och vill ni tro det, karlen dog knall och fall.

Han tittade smått triumferande ned på Chauvelin.

— Men vad är egentligen det här för ett rackarställe — ingen värd, ingen uppassning, ingenting!... Var håller den idioten Brogard hus?... Ni tar väl inte illa upp? tillade han i urskul­dande ton, slog sig ned vid bordet och drog soppskålen närmare intill sig. — Det är åtskilliga timmar sedan jag fick mig ett gudslån.


194