Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Örnen och räven.

spiselhärden. Ånyo kom det på Marguerite ett häftigt begär att ila ned till honom... Ty tiden led, Desgas skulle kunna komma åter vad ögonblick som helst med sina karlar. Det visste inte Percy, utan... O, hur förfärligt det alltsammans var och hur hjälplös hon kände sig...

— Jag har ingen brådska, återtog sir Percy i samma artiga ton, men jag har ingen lust att tillbringa mer tid än jag hehöver i den här eländiga kåken. Men för pocker, sir, tillade han, då Chauvelin för tredje gången förstulet såg på sitt ur, den där klockan går ändå inte fortare för allt vad ni tittar på den... Ni väntar kanske en god vän?

— Jaha — en god vän.

— Väl inte en dam, hoppas jag, herr abbé, skrattade Blakeney. — Sådant tillåter väl inte den heliga kyrkan?... Va’ falls?... Men så flytta er då närmare elden — det håller på att bli förbaskat kallt.

Han sparkade till bränderna med sin ena stövelklack, så att elden sände ut en svärm av gnistor. Han tycktes alls icke ha någon brådska och var tydligen omedveten om den överhängande faran. Han drog ännu en stol fram till brasan, och Chauvelin, som vid detta laget hade mycket svårt att behärska sin otålighet, tog plats invid spiseln, med flit så att han hade utsikt mot ytter­dörren.

Desgas hade nu varit borta närmare en kvarts timme. Och för Marguerites överretade hjärna var det klart, att, så snart han anlände, skulle Chauvelin ge alla andra planer på båten och ge­nast försäkra sig om den viktigaste fångsten, Röda nejlikan själv.

— Hör på, herr Chauvelin, började åter sir Percy helt muntert, är er lilla väninna vacker? Tusan så söta de här små fransyskorna kunna vara ibland — eller vad säger ni?... Men jag behöver nog inte spörja, tillade han, i det han vårdslöst tog ett par långa steg framåt bordet. — I smakfrågor har kyrkan aldrig varit efterbliven... det berömmet måste man ge den.

Men Chauvelin hörde ej på. Han stirrade stinnt på den dörr, genom vilken om en stund Desgas skulle träda in. Även Marguerites uppmärksamhet var koncentrerad på den, ty i afton­stillheten hade hennes öron plötsligt uppfångat ljudet av talrika,

198