Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Örnen och räven.

kvinnohjärta är den högsta, att se på den man hon höll av. Ge­nom det söndriga sängomhänget blickade hon ned på sin makes vackra ansikte. I de indolenta blå ögonen, bakom det själsfrånvarande leendet skönjde hon nu så tydligt det mod, den rådighet och osvikliga fyndighet, som kom den Röda nejlikan att av sina trogna betraktas nästan som ett högre väsen.

— Vi äro nitton stycken, alla redo att offra vårt liv för er man, lady Blakeney, hade sir Andrew sagt till henne.

Och när hon nu såg på hans panna, låg, men bred och öppen, på de djupt liggande blå ögonen, där den lättjefulla lik­giltigheten glimtvis lämnade rum för en märkvärdig intensitet, på hela den yttre företeelsen med dess oförtydbara prägel av okuvlig kraft och viljestyrka, trots masken av spefull nonchalans och mak­lighet — då förstod hon det mäktiga inflytande han utövade på sina anhängare, ty hade det icke utsträckt sin trollkraft även till hennes fantasi, hennes hjärta?

Chauvelin, som sökte dölja sin otålighet under sitt vanliga kyligt artiga väsen, kastade en snabb blick på sitt ur. Desgas kunde omöjligen dröja länge — ännu två eller tre minuter, och denne engelsman, som var i stånd att reta gallfeber på en män­niska, skulle vara omhändertagen av ett halvt dussin av kapten Jutleys pålitligaste män...

— Är ni på väg till Paris, sir Percy? frågade han vårdslöst.

— Nej för katten, svarade Blakeney skrattande. — Bara till Lille. Nej, för Paris betackar jag mig sannerligen — förbaskat otrevlig stad just nu... Eller hur, monsieur Chambertin... för­låt... Chauvelin?...

— Inte för en engelsk herreman som ni, sir Percy, genmälde Chauvelin sarkastiskt, som inte har något intresse av konflikten, som rasar därnere.

— Nej, som sagt, mig angår inte saken, och vår beskedliga regering står helt och hållet på er sida... Gamle Pitt törs ju inte säga ett kvitt... Ni tycks ha bråttom, sir, tillade han, då Chauvelin åter tog upp sin klocka. — Ett överenskommet möte, kanhända... För all del, bry er inte om mig... Jag disponerar min tid som jag vill.

Han steg upp från bordet och makade en stol fram till

197