Juden.
— Nå, voro de också färdiga så dags?
— Tja, de voro färdiga på sätt och vis, så till sägandes, ers högvälborenhet... Rubens gamla märr var stelbent som vanligt och ville i början alls inte röra sig ur stället. Det var först sedan han sparkat henne en stund, som hon bekvämade sig till att röra på skänkarna, sade juden med ett elakt fnitter.
— Då gåvo de sig alltså i väg?
— Jaha, de åkte bort för cirka fem minuter sedan. Jag blev förargad över främlingens enfald. En engelsman till på köpet! Han borde väl begripa, att Rubens usla krake inte duger någonting till.
— Men om han inte hade något annat val?
— Inget annat val — pytt då! utbrast juden med sin hesa röst. — Sa’ jag honom kanske inte tjugu gånger, ers högvälborenhet, att min häst och kärra skulle skjutsa honom bra mycket kvickare och att han dessutom skulle sitta mycket bekvämare än på Rubens usla brits, där man skumpar, så att hjärtat kan hoppa upp i halsen på en... Men han ville inte höra på. Ruben är en sådan storljugare och förstår så väl att ställa sig in hos folk... Nu blev främlingen narrad. Hade han bråttom, skulle han sannerligen fått mera valuta för sina pengar genom att ta min kärra.
— Ni har alltså också häst och åkdon? frågade Chauvelin i myndig ton.
— Tror jag, det, ers högvälborenhet, och behagar ni åka, så...
— Vet ni händelsevis, åt vilket håll min gode vän for i Ruben Goldsteins kärra?
Juden gnuggade tankfullt sin smutsiga haka. Marguerites hjärta bultade som om det ville sprängas. Hon hade hört den i befallande ton uttalade frågan, och hon såg full av ängslan på juden, utan att dock kunna urskilja hans ansikte under den bredskyggiga hatten. Men hon hade en obestämd förnimmelse av att han i sina smutsiga, klolika händer höll Percys öde.
Det uppstod en lång tystnad, varunder Chauvelin otåligt rynkade pannan mot den nedhukade gestalten framför honom. Slutligen stoppade juden långsamt handen i bröstfickan och upphämtade ur dess rymliga djup en mängd silverslantar.
205
