Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Juden.

Han tittade tankfullt på dem och anmärkte därefter i säv­lig ton:

— Så här mycket fick jag av den långe främlingen, när han åkte bort med Ruben, för att jag skulle hålla mun om honom och hans förehavanden.

Chauvelin ryckte otåligt på axlarna.

— Hur mycket har du där? frågade han.

— Tjugu francs, ers högvälborenhet, svarade juden, och jag har varit en hederlig karl i hela mitt liv.

Utan att närmare inlåta sig på detta senaste meddelande tog Chauvelin upp några guldmynt ur sin egen ficka, lät dem ligga kvar i sin flata hand och klingade med dem, i det han räckte fram dem mot juden.

— Hur många guldmynt har jag liggande här i handen? frågade han lugnt.

Tydligen var det ej hans mening att skrämma mannen utan snarare driva sin vilja igenom med godo, ty hans ton var ned­låtande och välvillig. Säkert fruktade han, att hotelser med giljo­tinen eller andra liknande kraftiga övertalningsmedel skulle kunna förvirra gubbens hjärna och att här vore mera att vinna genom att påverka hans vinningslystnad än hans lättskrämdhet.

Judens ögon sköto en snabb och skarp blick på guldmynten i den fine herrns hand.

— Minst fem, skulle jag tro, ers högvälborenhet, svarade han i rädd och försiktig ton.

— Räcker det, tror du, att lossa din ärliga tungas band?

— Vad önskar ers högvälborenhet veta?

— Jo, om din häst och kärra kunna föra mig till den plats, dit min gode vän, den där långe främlingen, åkt med Ruben Goldsteins skjuts.

— Min häst och kärra kan skjutsa ers högvälborenhet vart­hän han behagar.

— Också till Père Blanchards stuga?

— Ers högvälborenhet vet alltså?... utbrast juden förvånad.

— Känner du till platsen?

— Lita på det, ers nåd.

— Hur kommer man dit?


206