Förföljare och förföljda.
åt Miquelonhållet till. Engelsmannen är före oss och ser sig nog inte om.
Medan han gav dessa korta och tydliga befallningar, hade han fullbordat sitt ombyte av klädedräkt. Prästrocken och vad som hört till den hade lagts åt sidan, och han var ånyo iförd sina vanliga mörka, åtsittande kläder. Slutligen fattade han sin hatt:
— Det blir en intressant fånge, som jag kommer att överlämna åt er, sade han med ett flin, i det han med ovanlig förtrolighet grep Desgas vid armen och ledde honom mot dörren. — Vi döda honom inte genast, eller hur, vän Desgas? Gubben Blanchards stuga ligger — om jag inte missminner mig — rätt ensligt vid strandbrädden, och man får väl unna karlarna litet roligt... Välj ert folk väl, vän Desgas — den sorten, som uppskattar det slaget sport, ni förstår?... Vi måste laga så, att Röda nejlikan mister sin granna färg och börjar darra litet smått på spetsmanschetten, innan vi äntligen —
Han gjorde en uttrycksfull åtbörd och brast ut i ett dämpat, ondskefullt skratt, som fyllde Marguerite med avsky och skräck.
XXVII.
Förföljare och förföljda.
De sista ljuden utanför »Grå katten» hade dött bort i nattens tystnad. Marguerite tvekade ej ett ögonblick, sedan hon hört Desgas giva sina order, vilka ju framför allt gingo ut på förstärkning. Sex man ansågos ej tillräckliga att tillfångataga denne förunderlige engelsman, vars list och rådighet gällde för att vara ännu farligare än hans fysiska styrka och tapperhet.
Några minuter senare hörde hon, hur judens hesa röst hojtade till hästkraken; därefter rasslade hjul, och en vanlig kärra skumpade fram längs den gropiga vägen.
Inne i värdshuset var allting stilla. Brogard och hans hustru, som Chauvelin halvt skrämt från vettet, gåvo intet livstecken från sig. Deras högsta önskan var, att ingen skulle bry sig om dem,
