Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Förföljare och förföljda.

vagnshjulens rasslande längre fram på vägen. Hon skulle ha älskat den svala, saltmättade luften och naturens fridfulla oänd­lighet, men hennes själslugn stördes av grymma aningar och en brännande längtan efter en varelse, som blivit henne dyrbarare än ord kunna uttrycka.

Hennes fötter halkade på den gräsbevuxna dikeskanten, ty hon ansåg det rådligast att ej vandra mitt på vägen, och hon fann det svårt att gå med hastiga steg framåt den dyvåta slutt­ningen. Hon ville ej heller hålla sig alltför tätt bakom åkdonet; allting runt omkring var så stilla, att rasslet från vagnshjulen tydligt trängde fram till hennes öron.

Ensamheten var absolut. Redan lågo de få matta ljuspric­karna i Calais långt borta, och på denna väg skymtade man ej ett spår av mänsklig tillvaro, ej ens en fiskares eller en vedhug­gares koja. Långt bort åt höger löpte klippstranden ut i en udde, mot vilken den inkommande floden bröt sig med ett dovt, oav­låtligt mullrande.

Marguerite undrade, på vilken punkt av denna ensliga kust Percy just nu befann sig. Långt borta kunde han icke vara, ty han hade blott en knapp kvarts försprång på Chauvelin. Hon undrade, om han visste, att det i denna idylliska, havomflutna lilla del av Frankrike låg en mängd spioner på lur, alla vaktande på hans resliga gestalt och med order att spåra honom fram till den undangömda fristad, där hans vänner och skyddslingar vän­tade på honom.

Chauvelin åkte under tiden vidare, skumpande rätt obekvämt i judens ofjädrade kärra, men välvande angenäma tankar i sin själ. Den fångst, han nu stod i begrepp att göra, skulle fläta det skönaste bladet i medborgaren Chauvelins ärofulla lager­krans. Om engelsmannen beträddes på bar gärning med att hjälpa dem, som voro förrädare mot franska republiken, kunde han ej göra anspråk på att tagas i beskydd av sitt eget land. Chauvelin hade i alla händelser fattat den föresatsen, att alla försök till medling skulle komma för sent.

Ej ens för ett ögonblick erfor han det ringaste stygn av samvetskval vid tanken på den ohyggliga belägenhet, vari han försatt den olyckliga hustrun, som utan att veta det förrådde sin

211