Förföljare och förföljda.
egen man. Chauvelin hade faktiskt upphört att ens tänka på henne: hon hade varit ett nyttigt verktyg, det var alltsammans.
Judens magra märr hade nu börjat gå fot för fot, och hennes körsven måste ofta låta henne stanna för att pusta.
— Ha vi ännu långt till Miquelon? frågade Chauvelin tid efter annan.
— Inte så värst långt, ers nåd, lydde oföränderligt det ödmjuka svaret.
— Ännu ha vi inte råkat på våra gemensamma bekanta, som ju skulle ligga i en enda röra på landsvägen, anmärkte Chauvelin sarkastiskt.
— Tålamod, ers höga nåde, svarade Mose ättling, de äro före oss. Jag kan urskilja hjulspåren efter kärran, som köres av den förtappade uslingen, den korparnas avföda...
— Du måtte väl vara säker på vägen?
— Lika säker som jag är på att i ers nåds nobla ficka skramla de där guldmynten, som jag hoppas om en stund skola bli mina.
— Ja bevars, så fort jag skakat hand med min vän, den långe främlingen, skola de bli dina.
— Sch — vad var det? sade juden plötsligt.
Genom den djupa tystnaden kunde man tydligt urskilja klapprandet av hästhovar mot den gyttjiga landsvägen.
— Det är soldater, tillade han med en förfärad viskning.
— Stopp litet, jag vill lyssna, sade Chauvelin.
Även Marguerite hade hört ljudet av galopperande hovar, som närmade sig åkdonet och henne själv. Den senaste stunden hade hon gått och varit beredd på att Desgas och hans skvadron snart skulle hinna upp dem, men dessa ryttare kommo från rakt motsatta hållet, förmodligen från Miquelom. Mörkret gav henne tillräckligt skydd. Hon hade märkt, att vagnen stannat, och med den ytterligaste försiktighet steg hon från dikeskanten upp på den blöta vägen och smög sig något närmare.
Hennes hjärta bultade vanvettigt, och hon darrade i varje lem. Hon anade redan, vad ryttarskaran hade att förkunna. Alla vägar och stigar skulle ju undersökas och bevakas — nu hade
212
