Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Gubben Blanchards stuga.

sig mellan några buskar, medan Desgas kom framridande med sitt folk.

De bildade alla ljudlöst kolonn bakom åkdonet, och därpå satte sig tåget åter trögt i gång. Marguerite väntade, tills de hunnit ett stycke framåt, därefter fortsatte hon sin smygande vandring åt samma håll i mörkret, som nu plötsligt tycktes henne ha blivit tjockare och mera ogenomträngligt.


XXVIII.
Gubben Blanchards stuga.

Marguerite vandrade framåt som i en dröm. Hennes enda mål numera var att få råka mannen ännu en gång, få säga honom, hur hon lidit och sörjt över att ha misskänt och ringaktat honom under deras samvaro... Men allt hopp om räddning hade hon övergivit.

Bränningens avlägsna dån kom henne att rysa, en ugglas eller en fiskmås’ hesa skri, som då och då skar luften, fyllde henne med skräck. Hon tänkte på de glupska vilddjur i män­niskohamn, som nu lågo på lur efter sitt byte — mörkret fruk­tade hon ej, men väl mannen, som färdades i kärran hundra alnar framför henne, och utan tvivel välvde tankar av hat och hämnd­lystnad, som kunnat få avgrundens onda andar att skratta av för­tjusning...

Hennes fötter värkte, och hennes knän skakade under henne av rent fysisk trötthet. I flere dagars tid hade hon nu levat i en oroande och hetsande virvel av tankar, och på tre nätter hade hon icke fått ordentlig vila. På denna gropiga och halkiga väg hade hon nu vandrat i nära två timmar, men hon vacklade icke ett ögonblick i sin föresats.

Plötsligt spratt hon till ur den domning, vari hon dock alltjämt mekaniskt flyttade fötterna. Kärran hade stannat, och även soldaterna gjorde halt. De voro alltså framme vid sin bestäm­melseort. Ett litet stycke längre framåt, åt höger, började sanno­likt den gångstig, som ledde ned till stugan på strandklipporna.


216