Förföljare och förföljda.
visar han sig ämna ta till schappen eller någon båt kommer inom håll, så omringa de honom och skjuta i nödfall — gevärsskotten kalla då resten av patrullen till platsen. I alla händelser släppa de honom inte ur sitt våld...
— Nej, jag tror nog det, men jag vill inte, att de gå alltför illa åt honom — ännu så länge, mumlade Chauvelin mellan tänderna. — Nåja, du har ju gjort ditt bästa... Men nu får vi se, om jag i alla fall inte kommer för sent...
— Just nyss mötte vi sex man, som i flere timmar patrullerat här fram och åter.
— Nå?
— De ha inte heller sett någon främling.
— Ändå skall han vara någonstans här i närheten, åkande i kärra eller tagande sig fram på annat sätt... Här är sannerligen inte ett ögonblick att förlora... Hur långt ligger den där stugan härifrån?
— Omkring ett par lieues, medborgare.
— Du må väl kunna hitta dit igen?
— Javisst, ni kan lita på mig, medborgare.
— Stigen — fram emot strandklipporna? — Också i mörkret?
— Natten är ju inte särdeles svart, medborgare, och jag vet, att jag hittar vägen, upprepade soldaten med bestämdhet.
— Gör sällskap då med oss! Låt din kamrat taga båda hästarna tillbaka till Calais. Dem behöver du inte. Håll dig intill vagnen och säg åt juden, att han kör rakt fram. Sedan hejdar du honom, när du ser, att vi närma oss stigen, och så lagar du, att han åker ginaste vägen.
Medan Chauvelin talade, nalkades Desgas och hans män hastigt, och Marguerite förmodade, att de nu knappast voro hundra alnar bakom henne. Hon förstod, att det var ytterst riskabelt för henne att stanna kvar där hon var, och tillika onödigt, ty hon hade hört nog. Det var som om hon plötsligt, efter alla dessa timmar av oro och förtvivlan, betagits av ett slags domning till själ och kropp. Nu var ju allt hopp ute — om hon ens förut haft något...
Hon hörde soldaten ge några korta anvisningar åt juden; därefter drog hon sig hastigt tillbaka nedåt dikeskanten och gömde
215
