I Dover.
och herr Burke[1] mot varandra, om vi engelsmän ska låta dem fortsätta på sitt gudlösa vis eller ej. — Låt dem slå ihjäl, säger herr Pitt. — Nej, hejda dem, säger herr Burke.
— Låt dem hållas, säger jag, och må den onde ta dem ju förr desto bättre, sade herr Hempseed med känsla och övertygelse.
Han hade ej mycken sympati till övers för sin vän Jellybands politiska övertygelse, som i hans tycke var alltför grund och ej gav honom tillfälle att på tankarnas tråd upprada dessa pärlor av visdom, vilka förskaffat honom så högt anseende i trakten och så många gratismuggar öl i »Fiskarens vila».
— Låt dem mörda och slå ihjäl, upprepade han, men förskona oss för detta evinnerliga regnande i september månad, för det är rakt emot lagen och skriften, där det ju står klart och tydligt —
— Jesses, herr Harry, så ni skrämde mig —
Det var otur för Sally och hennes lilla kurtis, att detta hennes förfärade utrop skulle upphävas just i det ögonblick, då herr Hempseed hämtade efter andan för att avleverera ett av dessa bibelcitat, som gjort honom ryktbar. Ty det nedkallade hennes faders vredes skålar över hennes täcka huvud.
— Hör nu, Sally, min tös, sade krögaren och försökte lägga sitt godmodiga ansikte i misslynta veck, sluta upp med det där nojsandet med de unga gloparna och ta ihop med ditt arbete!
— Det går så bra med arbetet ändå, far.
Men herr Jellyband lät sig inte avspisa så lätt. Han hade andra framtidsplaner för sin raska dotter, sitt enda barn, som när Gud så behagade skulle bli ägarinna till »Fiskarens vila», än att se henne gift med en av dessa unga karlar, som nätt och jämt hade sin bergning på sina fiskarenät.
— Hörde du vad jag sa’, min flicka? sade han i den lugna ton, som ingen i värdshuset vågade vara olydig mot. — Fortsätt du med lord Tonys kvällsvard, för blir inte den det bästa vi kan få ihop och blir inte han nöjd, så får du se hur det går. Mer säger jag inte.
Sally lydde motvilligt.
- ↑ framstående engelska statsmän.
15
