I Dover.
— Jaså, ni väntar särskilt rart främmande i afton, herr Jellyband? frågade Jimmy Pitkin i den lovvärda avsikten att vända sin värds uppmärksamhet från de omständigheter, som voro förenade med Sallys sortie ur rummet.
— Det kan hända, det, svarade Jellyband. — Goda vänner till lord Tony själv. Hertigar och hertiginnor från andra sidan sjön, som den unge lorden och hans vän, sir Andrew Ffoulkes, ha hjälpt ur det där mördarepackets klor.
Men detta var för mycket för herr Hempseeds grälsjuka filosofi.
— Herre min skapare, sade han, va’ göra det egentligen det där för? Jag kan inte med, när folk lägger sin näsa i blöt i vad som inte angår dem. Och Skriften säger ju också tydligen, att —
— Kanhända, herr Hempseed, avbröt Jellyband med ett högst försmädligt tonfall, att ni säger som vår store statsman herr Fox: låt dem bara mörda!
— Nej, förlåt mig, herr Jellyband, protesterade herr Hempsedd slappt, det tar jag mig fri ifrån...
Herr Jellyband hade omsider lyckats svinga sig upp på sin mest älskade käpphäst, och han ämnade ej stiga av den i brådbrasket. Han återtog:
— Eller ni har kanske blivit god vän med någon av dessa franska munsjörer, som påstås ha kommit hit enkom för att få oss engelsmän att hålla med dem, när de mörda och fara fram som vilddjur.
— Jag förstår inte vad ni menar, herr Jellyband, svarade herr Hempseed, allt vad jag vet är att —
— Allt vad jag vet, avbröt krögaren med ljudlig stämma, är, att där hade jag till exempel min gode vän Peppercorn, han som rår om »Blånäste Björnen», och han var en så redbar och laglydig engelsman, som man ville skåda i det här landet. Och se på honom nu! Han blev god vän med en hoper av dessa grodätare och satt emellan skål och vägg med dem precis som om de varit hyggliga engelsmän och inte en flock sedeslösa, gudsförgätna utländska spioner. Gott, vad händer! Peppercorn, han går nu omkring och hoverar sig värre och talar om revolution och frihet och ned med aristokraterna! — precis som herr Hempseed här mitt emot...
16
